Min hemspråkslärare höll på att ge upp. Hon gav dock aldrig upp hoppet om oss elever och det tackar jag henne så mycket för. Vernesa, om jag inte har sagt det innan så vill jag verkligen säga det nu: tack för allt du gjorde för oss och för att du lärde oss att uppskatta allt som Bosnien och Hercegovina var och är. 

Vecka ut och vecka in samlade Vernesa oss och undervisade oss i grammatik, kultur och historia. Vi fick öva padeze som vi aldrig lärde oss, spela upp Hasanaginica som vi skrattade åt och plugga historiska gubbnamn och årtal som vi alltid glömde bort. Trots att vi då kanske inte visade hur mycket vi uppskattade hennes lektioner så gjorde hennes lektioner någonting med oss; även om vi var, och framför allt, kände oss annorlunda än våra svenska skolkamrater så lärde hon oss att vår bakgrund var någonting att vara stolt över. Att vi skulle gå med rak rygg och vara trygga i dem vi var. Hon gav oss ett sammanhang och en gemenskap.

Så kära Vernesa, detta inlägg är tillägnat dig och alla andra hemspråkslärare som kämpar med, i alla fall till synes, ointresserade tonåringar. Tonåringar som till slut växer upp och inser vilken skatt de har fått av sina lärare.

En del av den här skatten är den bosnien-hercegovinska historien med alla dess legender och myter. Det är nästintill omöjligt att på ett enkelt och kortfattat sätt sammanfatta Bosnien Hercegovinas historia men som historielärare vore den nästan ett tjänstefel att inte försöka. Med hjälp av litteratur, bloggar och inspirerande och kunniga personer så ska jag försöka vägleda dig genom tusentals år av livsöden. Denna resa är någonting som jag verkligen ser fram emot och hoppas att du kommer tycka att det är lika spännande som jag!

Resten av inläggen hittar du så småningom här.