Berättelsen om Indiras barn

Det är barnen som ska stå i centrum för denna berättelse, säger Indira. Hon vill absolut inte att detta ska handla om henne, men med en så otrolig människa är det är svårt att låta bli. Indira Alikalfic är filantrop, affärskvinna och grundare till välgörenhetsorganisationen Våra barn. 

Det hade redan börjat skymma och jag kände snöflingor falla lätt mot mitt ansikte. Jag tog en stillsam promenad längs med Drottninggatan, förbi Riksdagshuset för att slutligen hamna i Gamla stan. Under promenaden möttes jag av ett par välklädda personer som skyndade ut från Riksdagshuset och några huttrande turister som försökte njuta av ett iskallt Stockholm. Själv var jag påpälsad och kunde uppskatta både vädret och promenaden.

Café Schweizer i Gamla stan var min ändhållplats så jag klev in, köpte en smörgås och satte mig för att kasta en sista blick på upplägget för kvällens intervju; researchen var gjord, frågorna var nedskrivna, inspelningsappen på mobilen var på, penna och papper var framme. Jag var redo!

Hur skulle jag ha kunnat veta att det var slöseri med tid? Vad jag än hade gjort så hade jag aldrig kunnat förbereda mig på det som komma skulle.  Jag hade föreställt mig en enkel intervju med raka frågor och svar, årtal, ramar och tydlighet. Istället fick jag någonting mycket mer värdefullt än alla de svar jag trodde jag skulle få, jag fick inte bara höra helt otroliga historier -jag fick uppleva dem. Och det, det kan man inte förbereda sig inför.

Inte bara grundare av våra barn, även driven affärskvinna

”Varför sa du inte till att du ville ha fika?! Jag hade ju bjudit dig! Indira grälade moderligt på mig när hon såg min smörgås. Vi hade precis hunnit hälsa och satt oss ner när Indira upptäckte att jag hade gjort det oförlåtliga. Indira, inte bara grundare av våra barn utan även driven affärskvinna äger flertalet caféer i Stockholm, bland annat det vi satt på denna kväll, och som ägare och värdinna var det ju så klart hon som skulle bjuda på fika. Jag svarade inte så mycket utan log mest för mig själv och tänkte typiskt bosnier.  

I början var Indira inte med i kallpratet; hon var varm och hjärtlig men hon höll samtidigt ett öga på personalen, tittade lite nyfiket på vilka som klev in på caféet och sneglade på sin telefon. Jag tänkte dock inte särskilt mycket på det utan det var först när jag ställde min första fråga som jag märkte hur hon förändrades helt.

När Indira fick svara på varför hon startade stiftelsen Våra barn så var det som att se en brasa ta fyr, hela hon sken upp, hennes bruna ögon blev mjukare och fick en varmare ton, hon började gestikulera och med en enorm inlevelse tog hon med mig på en resa jag sent skulle glömma.

Barn är den mest utsatta gruppen i dagens Bosnien och Hercegovina

Föräldralösa barn och barn med funktionsvariationer är den mest utsatta gruppen i dagens Bosnien och Hercegovina. Än idag existerar tabun och fördomar kring dessa barn, stöd från samhället och staten är väldigt liten och inte sällan hamnar barnen på gatan istället för de få barnhem som finns, förklarar Indira.

De barn som får hjälp och hittar till ett barnhem får bara bo där tills de blir myndiga, därefter får de klara sig bäst de kan. Bara för att barnen blir myndiga så innebär inte det att fördomarna försvinner, därför är det ofta svårt för dem att få ett jobb och bli en del av samhället. Av dessa anledningar var det viktigt för vår organisation att initiera en långsiktig satsning för barnen fortsätter hon.

Inte sällan hamnar barnen på gatan istället för de få barnhem som finns

Under många år jobbade Indira, hennes syster och massor av andra volontärer med att försöka bygga upp en organisation, en stiftelse, som skulle kunna hjälpa barnen i BiH. Den långsiktiga satsningen och arbetet ledde till att Våra barn idag driver ett barnhem, second hand butik och ett ”half-way-house”, alltså ett hem för de ungdomar som är myndiga men som ännu inte hunnit etablera sig i samhället. Än idag drivs Våra barn enbart av volontärer, alla pengar som stiftelsen samlar in går oavkortat till barnen. Resten, så som möten, resor och andra aktiviteter bekostas av styrelsen och volontärerna.

2 veckor på barnhemmet i Mostar

Startskottet för stiftelsen var en vistelse på ett barnhem i Mostar för många år sedan. Efter att ha bott på barnhemmet i över 2 veckor hade hela Indiras liv förändrats. Hon hade sovit på barnhemmet, ätit tillsammans med barnen och lekt med dem. Denna upplevelse fick henne inse att hon inte kunde åka hem till Sverige utan att göra någonting för att dessa små människor skulle få en tryggare tillvaro. I tårar åkte hon tillbaka till Stockholm men lovade att hålla kontakt -ett löfte hon höll med råge.

Under det kommande året ringde Indira barnen på barnhemmet varje kväll 20.00 och läste upp ett brev. Hon kallade det ”nyheter från Sverige”. De kvällar hon inte kunde fick hon släkt och vänner att engagera sig och ringa. Hon berättar att hennes brev blev mer är bara en rolig rutin för barnen på barnhemmet, de kände sig sedda och framför allt kände de att de hade någon som brydde sig om dem.

Jag har 52 barn!

Vissa av dessa barn har Indira kontakt med än idag. Hon börjar berätta om Sanela, en tjej som Indira träffade på barnhemmet och nu har följt i många år. Sanela har haft ett tufft liv men jobbar idag i en av Våra barns second hand butiker. Plötsligt börjar Indira leta efter sin telefon och innan jag hinner fatta vad som händer har hon ringt upp Sanela och ber henne berätta om Våra barn för mig.

Jag vet inte vem som är mer engagerad i att berätta om den andra; Indira om Sanela eller Sanela om Indira, men kärleken mellan dem är påtaglig. Efter några minuter så lägger Indira på och förklarar att en sådan här nära kontakt har hon med alla barnen från barnhemmen. Skrattandes utropar hon: jag har 52 barn!

Barn med funktionsvariationer placeras på mentalsjukhus

Ett annat av barnen som hon har väldigt nära kontakt med är 29-åriga Armin. Armin föddes med ett funktionsvariation som har paralyserat hela hans kropp, berättar Indira, men huvudet är det inget fel på, lägger hon till och fortsätter: han är så otroligt intelligent, diskuterar världshändelser, är sportintresserad och pratar fyra olika språk. Men på grund av hans funktionsvariation bor han på ett mentalsjukhus med minimal möjlighet till utveckling.

Placering på mentalsjukhus är inte ovanligt för barn och unga med funktionsvariationer i Bosnien och Hercegovina, då det finns minimalt med stöd placeras barnen ofta i redan befintliga institutioner och då oftast mentalsjukhus. Oavsett funktionsvariation. När Indira träffade Armin för första gången hade han spenderat 7 år i ett och samma rum. Allt på grund av brist på en rullstol.

Tack vare pengarna från Våra barn har Armins livskvalité förbättrats på många sätt, han har en mer aktiv vardag, hans mamma fått lön för att ta hand om honom, någonting som är väldigt ovanligt i BiH och just nu pågår en insamling för att köpa en ny rullstol till honom.

Indira berättar om när Armin för första gången på 7 år fick lämna mentalsjukhuset. Det blev en utflykt till Sarajevo och Indira och Armin gjorde allt som man måste göra som turist i Sarajevo, de åt cevape, drack bosniskt kaffe och besökte sevärdheter.

Barnen betyder allt för mig

Ännu en gång tog Indira fram mobilen och denna gång ringde hon till personalen där Armin bor för att vi skulle få prata med honom. Armin svarade glatt och direkt började Indira att skoja med honom om snygga tjejer som hon har hittat till honom. Armin skrattade så han kiknade och vi likaså.

När vi hade skrattat klart så frågade jag Armin vad Indira och organisationen betydde för honom. Han blev direkt allvarlig och svarade kort: Allt. De betyder allt för mig.

Vi har alla ett ansvar för dessa barn

Vi fortsatte att prata och berättelser om barns öden avlöste varandra; Irma som de hittade fastbunden i en rullstol då hon hade en funktionsvariation som gjorde att hon inte kunde sitta upprätt, en annan tjej som hamnade i prostitution, en kille som blev narkotikamissbrukare. Vissa kunde Våra barn hjälpa, andra inte.

Men vi har alla ett ansvar, vi måste göra det vi kan. Vi kan inte välja att vara medmänskliga ibland, antingen är du medmänniska eller så är du det inte. Sånt går inte att styra med en fjärrkontroll.

Antingen är du medmänniska eller så är du det inte.

Medmänsklighet kan man inte stänga av säger Indira.

Jag lät det vara hennes sista ord och la ner min penna. Vi kramade om varandra länge och till slut sa vi hej då.

Medan jag packade ihop mina saker och gick mot utgången så kände jag mig alldeles omtumlad. Jag hade blivit otroligt rörd av detta möte med Indira och alla hennes barn. För det är så det känns, genom Indira fick dessa barn sin röst hörd och sin historia berättad.

Det blev trots allt som Indira ville, en berättelse om barnen

Till min förvåning insåg jag att Indira trots allt hade fått som hon ville, det blev inte någon intervju om henne. Det var barnen som fick stå i centrum.

Ute hade skymningen blivit till kväll och snöflingorna hade förvandlats till stora regndroppar som föll i ansiktet på mig. Snabbt skyndade jag mig bort från Gamla stan och mot Hötorget. Jag försökte smälta alla historier jag hade hört, föreställa mig alla barn vars liv jag hade fått en liten inblick i men framförallt undrade jag hur jag någonsin skulle kunna beskriva det jag precis hade hört. De ord jag har att tillgå är helt enkelt för små för att beskriva det stora jag hade fått ta del av.

Trots det kommer här ett försök. För dessa barn måste få hjälp och ännu mer hjälp.

Vill du stötta Våra Barn? Det bästa sättet är att bli månadsgivare: http://www.varabarn.nu