Krönikor

När hemma ständigt är någon annanstans -några tankar om identitet och tillhörighet

Det är en märklig känsla, att komma tillbaka dit du är ifrån samtidigt som du reser till ett annat land. Att på en och samma gång åka iväg och komma hem. Att resa till Bosnien och Hercegovina är alltid dubbelt.  

Jag tillhör inte generationen som levde under Tito, som älskade och beundrade honom. Vars lyckligaste minnen spåras tillbaka till ett land som idag inte finns, men som för alltid kommer att finnas i den generationens hjärtan. Jag pratar om generationen vars ungdomstid var fylld av natursköna utflykter, hundratals konserter, otaliga kaffestunder med den obligatoriska cigaretten. Generationen som utmanade det gamla, normbrytarna. De som vägrade ha traditionella bröllop, följa sina föräldrars fotspår, de som lyssnade på rockmusik och bar moderna kläder. Generationen där kvinnorna ville utbilda sig, ville jobba, ville ta körkort. Inte bara ville, krävde. Generationen som levde utan fördomar gentemot andra etniciteter och religioner, de gifte sig med varandra, de pratade samma språk och de firade samma nationella högtider. De religiösa högtiderna lämnades åt släkten.

Den här generationen är samtidigt också den mest sårade. De trodde på ett land bättre än något annat, de hade vigt sina liv åt landet. Men landet var en illusion som sprack och spräckte illusioner större än landet. Illusionerna om ett enat folk, om ett gemensamt språk, en gemenskap. Allt var som bortblåst i samma stund som den första granaten föll.

Titos pionjärer, som älskade sitt Jugoslavien mer än någonting annat och som har idag blivit medelålders. Kanske är de till och med mor- eller farföräldrar. Familjen är viktigast och kära Jugoslavien är ett nostalgiskt minne som orsakar både längtan och smärta. De besöker hemlandet som idag är Bosnien och Hercegovina, de gör sitt bästa för att hjälpa till att återuppbygga det men deras riktiga liv finns i Sverige.

 Jag tillhör inte heller generationen som inte har några minnen från hemlandet. Som är födda långt efter att illusionerna sprack och nationalismen, i sin renaste form, tog över. Generationen som inte förstår hemspråket och kanske aldrig kommer att lära sig. Som är mer bekväma i det nya landet för att det nya inte ens är nytt, det bara är. Det som för den förstnämnda generationen är hemma är för denna generation främmande och kanske även lite exotiskt. Den här generationens hem är Sverige. Trots det är de stolta över sin bakgrund. De hemsöks inte av några hemska minnen som står i vägen för bilden av hemlandet som ett paradis. De besöker hemlandet och tar med sig sina vänner dit, deras bosniska bakgrund är en häftig del i deras identitet.

Deras hem, Sverige, lär dem att deras bakgrund är någonting som inte bara är en fördel utan också önskvärt när de i framtiden kommer att söka jobb. De läser artiklar om hur tvåspråkiga barn lär sig andra språk snabbare och hur barn med flera kulturer får en bättre social kompetens. De klarar sig bra i samhället och får jobb som många bara kan drömma om.

Nej, jag tillhör en tredje generation. Kanske den mest förvirrade av dessa. Vi har minnen från hemlandet, vissa inte ens våra egna utan våra föräldrars. Minnen som vi har hört återberättas så många gånger att de till slut blivit våra egna. Vi föddes in i en tid av förändring och tog våra första steg bland ruiner. Vår barndom kantas av flykt, utanförskap, oro, föräldrar som alldeles för långsamt lärde sig navigera i det nya så vi barn fick rycka in som guider och vägleda. Den enögda som ledde den blinda. En stor del av vår identitet är fortfarande hemlandet, vi lyssnar på hemlandets musik, vi bibehåller språket, vi värnar kulturen. Men vi spelar ständigt bortamatch. Hemmamatcherna tillhör någon annan. Vi är aldrig så bosniska som vi är i Sverige och vi är aldrig så svenska som vi är i BiH.

Vi är inte lika självklara som den andra generationen, trots att vi klarar oss bra både vad gäller utbildning och karriär så har vi känt av utanförskapet och den märkliga förvirringen så pass länge att den har blivit en del av oss. En del av vår identitet. Vi är det dubbla personifierat.

Vi är generationen som återskapar Jugoslavien i miniatyr, vi vill glömma den första generationens misstag och visa att det visst går att umgås oavsett religion och etnicitet, både hemma här och hemma där. Samtidigt ser vi våra föräldrar blöda, plågas och minnas. Och hur mycket vi än vill så kan vi inte bortse från detta. Så vi lever i det dubbla.

Vi älskar och vi hatar. Vi är svenska och vi är bosnier. När Sverige spelar i VM så bär vi gult och blått och skriker oss hesa. När BiH spelar så bär vi …ja, i och för sig också gult och blått… men det är inte det som är poängen.

Kanske kommer vi aldrig någonsin att känna oss hemma någonstans. Eller kanske kan en vända på det och säga att vi känner oss lika hemma i båda länderna? Att vi inte är hälften av någonting, utan vi är en hel som består av olika delar bara. Att för oss så är det lika självklart att ha två öron, två ögon, två armar som det är att ha två kulturer och två språk. Då blir det plötsligt inte särskilt märklig tanke att resa till ett annat land och samtidigt komma hem.

Känner du igen dig? Vilken generation tillhör du? 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *