Krönikor

En Nobelfest jag alltid kommer minnas

10 december 2019. Nobeldagen. Medan festligheterna pågick både på förskolor, arbetsplatser och i Blå hallen samlades hundratals människor på Norrmalmstorg för att delta på manifestationen mot tilldelningen av Nobelpriset till Peter Handke. I folkmassan stod även jag och nedan följer mina upplevelser av kvällen.

Efter en hektiskt dag på jobbet skyndade jag mig genom ett mörkt och kallt Stockholm. Förbi hela Kungsholmen och förbi blåvita avspärrningsband och stora svarta bilar vid Hötorget. Avstängt pga Nobelfesten. Många gick frågandes fram till de närvarande poliserna för att fråga vad som var på gång, själv hade jag bråttom till Norrmalmstorg.

Att vara i tid är väl inte bosniernas paradgren, men när jag kom fram till Norrmalmstorg, kvart i sex, så hade redan ett hundratals människor samlats framför den enkla, och högst tillfälliga scen. Trots mörkret upptäckte jag många bekanta och kära ansikten. Bosnier-svenskar från hela Sverige hade tagit sig till Stockholm för att delta i manifestationen mot tilldelningen av Nobelpriset till Peter Handke. Vi hälsade glatt på varandra, tills vi gemensamt kom på varför vi var där. Vi skakade på huvudet och kunde inte begripa att vi behövde göra detta. Att det inte var självklart att en förnekare av folkmord inte ska belönas.

Medan kungen skakade hand med Handke, stod vi och hackade tänder. Vickade på tårna för att få tillbaka känseln i fötterna och blåste in varm luft i våra vantar och till våra frusna fingrar.

Kylan var verkligen obarmhärtig. Konstigt nog så brydde vi oss inte särskilt mycket om det. Trots att vi var hundratals främlingar så var stämningen familjär. Jag mötte leenden vilket håll jag än tittade åt, jag såg främlingar som pratade med varandra, en god vän till mig gick runt och delade ut vita band vi kunde knyta runt våra armar och när jag skulle klättra upp på ett ishalt stenblock för att få en bättre bild dök direkt en varm hand upp för att hjälpa mig.

Hela kvällen var en märklig blandning av varm kärlek och iskall ilska.

Jag skulle kunna skriva böcker om kvällen, det eller det kanske är att ta i, men jag vill ändå lyfta några stunder som stack ut.

I början av manifestationens program talade en representant från organisationen Srebrenicas mödrar. Hon talade på bosniska och en ung kille översatte hennes ord till svenska. Hon talade om orättvisa, om sorg, om kärlek. Hennes ord var skarpa och ärliga. När hon beskrev att hennes hämnd mot de som hade orsakat henne så mycket skada var att se alla bosniska barn som idag är framgångsrika, välutbildade och lyckliga så brast det för tolken. Han ursäktade sig till publiken och sa att han helt enkelt var för tagen av stunden för att rättvist kunna återge hennes ord. Vi i publiken förstod honom, vi var lika tagna. Han lyckades dock att samla sig och väldigt välformulerat beskriva hennes ord.

När Christina Doctare drog av sig sitt Nobels Fredspris var publiken lamslagen i några sekunder. Därefter kom några försiktiga reaktioner som sedan gick över till högljudda applåder. Självklart blev detta en av kvällens höjdpunkter och ett stort ögonblick. Personligen var jag helt chockad, jag vände mig mot min sambo och bara gapade. Jag kunde helt enkelt inte tro att det var sant.  

Christina Doctare när hon avsäger sig sitt Nobels fredspris

Mitt bland alla tal kom plötsligt en änglaröst. Jag vet ärligt talat inte vem det var som sjöng. Men i den kylan, i mörkret, bland alla dessa människor så var det en overklig upplevelse. Hon sjöng sången ”Sto te nema” (grovt översatt betyder den ”varför finns du inte här?” ) och drev hela publiken till tårar.

Trots den fullkomligt vedervärdiga anledningen till vår samling så blev det en fin kväll. Gissningsvis en av få Nobeldagar jag kommer att minnas när jag bli gammal och grå. 

Liknande inlägg

Varför jag ska protestera mot Svenska Akademiens beslut imorgon

Fata Orlovic vinner kampen om sitt hem -efter 20 år

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *