• Intervjuer och samtal

    Minnen från 1 maj

    1 maj, vårsolen värmer, grillen doftar gott och 10-åriga Irma nyser för att hon är pollenallergiker. Nej, mina 1 maj-firanden var aldrig så där magiska som mamma och pappa beskrev deras firanden i 1980-talets Bosnien och Hercegovina. Visserligen upplevde vi båda vårvärme och grill men de beskriver en helt annan stämning, en annan tid.  

    1 maj i ex-yu var stort. Arbetarnas dag, hela folkets dag. Alla var lediga, glada och förväntansfulla. Planer på firandet gjordes upp dagarna innan och ju fler man var desto bättre. Trots allt så var ju gemenskapen, det kollektiva, det allra viktigaste. Näst viktigast var så klart det grillade lammet. Och väderprognosen, ja den diskuterades sällan så flitigt som det gjorde precis innan 1 maj. När vi kom till Sverige så fortsatte min familj att fira 1 maj, de första åren var vi många och stämningen påtagligt lik den i BiH. Allt eftersom åren gick så blev vi färre, inte av någon särskild anledning utan kanske för att livet i Sverige var annorlunda och vi så småningom också blev annorlunda. I vår familj fortsatte vi att uppmärksamma 1 maj, dock stillsamt i vår trädgård med mamma, pappa och två småtjejer. Mycket skratt, mycket kött och många pappersnäsdukar för lillsyrran är nämligen pollenallergiker också.  

    Jag har många kära minnen från dessa stunder men de finaste minnena är inte mina egna, det bästa jag visste var nämligen att få ta del av mina föräldrars minnen. Generöst delade de med sig av den ena galna berättelsen efter den andra. Karaktärerna som de målade upp fick ett eget liv i min fantasi och allt de beskrev såg jag tydligt framför mig. Ibland fick vi lyssna på historier som de redan hade berättat en gång, men det gjorde inte så mycket, syrran och jag skrattade ändå, med mamma och pappa men också lite åt dem.

    Så för att föra vidare den här traditionen och för att ni ska få känna på 1 maj-stämningen som jag hade under min barndom har jag bett några personer beskriva sina bästa 1 maj-minnen. Hoppas ni njuter av deras berättelser men också passar på att skapa egna!


    Mamma och pappa 

    En stund av många med skratt tillsammans med familjen

    Pappas första reaktion är lika förutsägbar som den är rolig: Grillat lamm! De berättar om olika saker med enas till slut om en berättelse. En släkting hade precis ätit klart sin portion av det grillade lammet och gick ner till vattnet för att tvätta händerna när han tappade balansen och plumsade ner i vattnet! 


    Almedina Muric Smajlovic 

    Att grilla under första maj har alltid varit en självklarhet i vår familj, precis som hos många andra bosniska familjer. Jag har många fina minnen från denna högtid, men det bästa första maj- minnet är nog när jag och min man grillade för första gången i våran alldeles egna trädgård.

    Det var en underbar känsla att få köpa en grill och sedan tända den i sin egen trädgård. Vi bjöd över familjen och det var en dag full med kärlek, skratt och god grillmat. 


    Sadeta Muric

    Kära Irma, hur ska jag kunna välja ett enda minne? Innan jag börjar så måste jag förklara en sak, det första man måste veta om 1 maj så som vi firade är att detta var den största och bästa dagen på året för kompisgänget. Den här dagen var alla ute i naturen. Kompisgänget var stort och alla umgicks med alla.

    Man drack och åt som om man inte hade sett mat förr. Barnen sprang runt, lammet grillades och kvinnorna serverade maten. Det var en omtumlande och oförglömlig dag. Det är svårt att hitta det finaste minnet men det däremot så kommer jag ihåg en särskilt ovanlig 1 maj. Det var en gång när det började snöa på 1 maj, men vi var envisa och vägrade att ge upp vår tradition och vårt firande. Så vi tog gummibåtar så att vi kunde skydda grillen från snön och fortsatte som om ingenting hade hänt. Skämtsamt sa vi att ingenting kunde förstöra vår ”cejf”. Detta var på den gamla tiden. 


    Meho Kapo

    Första kärleken, första gången jag tjuvrökte, första spelet…det är många ”första” som är svåra att minnas. Men en första maj kommer jag aldrig att glömma, varken dagen eller de beslut som då togs.  

    Året är 1972 och maj är den första. Efter den traditionella sammankomsten runt lägerelden beslöt jag och mitt standardgäng på 8 killar att lämna naturen och bege oss ner till stan, till Bascarsija.

    Det är en bit att gå till Bascarsija så när vi ser spårvagnen närma sig så faller beslut nummer två, vi ska åka med spårvagnen, fast på vårt eget sätt. Vi springer fram till en av vagnarna, hoppar på stängerna på utsidan och ser till att hålla i oss allt vi kan. Det är ofattbart för mig idag att vi ens kunde hålla oss kvar, våra små fingrar höll i en platt kant, skarp som en kniv, medan vi stod på en tunn stång.  

    Nästa station är Carsija och vid en kurva ser vi en kropp ligga på marken nedanför oss. Plötsligt inser vi att vi ju känner igen den där kroppen -det är vår Rajkan som har ramlat av!

    Tredje beslutet tas i tyst samförstånd, resten av gänget hoppar av tåget och springer fram till Rajkan, vi lyfter upp honom och efter en kortare inspektion bär vi honom till närmaste sjukhus. Några undersökningar senare får vi åter träffa vår vän vars arm nu pryds med gips från handled till axel. Lättade över att han mår bra börjar vi stoja och skratta, dekorera gipset med teckningar och olika budskap. Och mitt i allt detta, utan att vi vet om det då, tas ännu ett beslut -1 maj 1972 blev sista gången någon av oss tjuvåkte med spårvagnen. 

    Den gröna spårvagnen som Meho och hans kompisar tjuvåkte med i just den kurvan där kompisen Rajkan ramlade av.

    Texterna på bosniska

    Två av mina vänner skrev sina texter på bosniska och även om denna blogg är tänkt att vara på svenska så tycker jag ändå att det finns en poäng i att dela med mig av deras exakta ord, för vissa saker går helt enkelt inte att översätta.

    Sadeta Muric

    Ne znam sta da izaberem draga moja Irma, Ali hocu svakako da ti nesto napisem. Kao prvo: to je bio najljepsi drustveni Dan u godini (privatni porodici zivot je nesto drugo). Toga dana je Sve zivo vani u prirodi. Drustva su veliki i sarolika. Znalo je biti tjejsnack da se guramo kao na moru na plazi. Jelo se i pilo kao da smo svi iz gladi pobjegli. Djeca su trckarala, odrasli okretali jagnje na raznju, a zene servirale. To su bili burni i nezaboravni dani. Najljepsi je tesko izdvojiti, ali ima jedan najneobicniji: na Prvi maj pao je snijeg iako u nasoj zemlji tada vec sve izvegetira. Mi smo bili uprni, ovilliga se uzelibgumenjake, pokrili cerad razanj i uzivali citav Dan. Salili smo se da nam nista ne moze pokvariti cejf. To je bilo u drivna davna vremena.

    Meho Kapo

    1. maj, dan kad sam spoznao znacenje pojma, odluka!

    Pocetaka ljubavi, ratova, pusenja, kockanja i masa drugog, tesko se sjecamo, ali kad je sta zavrseno, prestalo itekako, bez obzira da li je to nekim ugovorom ili licnom odlukom.

    Godina je 1972. a maj je Prvi. Nakon tradicionalnog druzenja uz logorsku vatru koje se prelilo u kratku noc, moja raja i ja, nas osmorica standardnih, odlucimo da idemo na Prvomajski uranak na Vrelo Bosne. Veoma inenzivnim ”skaniranjem” situacije konstatujemo da tu nema puno toga interesantnog za nas, i taman kad su se cevapi poceli zivahnije po rostiljima kotrljati, odluka, idemo mi na nasu Bascararsiju gdje se mnogo bolje snalazimo. Uz salu i smijeh pretrcasmo Velikom i Malom alejom, susrecuci masu svijeta na putu ka Vrelu Bosne, usput ratujuci sa kocijsima braneci se od njihovih kandzija, cim bi se kocijama primakli jer su znali da ce mo se zkaciti. Polazna, tramvajska stanica, Ilidza, i odluka, ne, necemo se voziti, ”viorit” ce mo. Avanturu je tesko zapoceti na toj stanici i opet, odluka, bez glasanja, idemo do Energoinvesta. Sledeca stanica prema Carsiji.

    Prvi je nas, ”vasingtonac”, sa uskim olucima u koje cak i nasi mali prsti jedva stanu a ivice, ostre k´o noz, urezuju se u njih. Pod nogama tanka lajsna i nije mi jasno ni dan danas kako smo mogli na tome, ne samo stajati, nego i sve one sejtanluke izvoditi. Viorimo mi, viore zastave, drzavne, republicke i partijske sve dok neko ne povika, gotov je. Okrenem se i pogledam tijelo pored pruge kako se valja. Drugari pocese skakati, posto je tramvaj tu usporio zbog krivine a i blizine stanice, Marindvor, na kojoj sam se i ja sigurno otkacio. Potrcasmo prema covjeku misleci da je neko kojega je tramvaj udario ali… ne, to je bio nas Rajkan koji je spao zbog te krivine. Drzi se za ruku, stisce zube i ne govori nista. Mi kao jedan, odluka, dizemo ga i trcima s njim u dom zdravlja u Vrazovoj, tu u blizini.

    Nakon ukazane prve pomoci salju ga na Kosevo u bolnicu, a mi za njim bas kao da smo zvijezda repatica. Opet smijeh i zezanje jer ni ne znamo drugacije. Nista kola hitne pomoci. Bolnica, detaljnije pretrage, slikanja i gips do ramena. Potpisujemo se i saramo poruke po bjelini olovkama i flomasterima koji se odnekud stvorise ,i opet samo smijeh. U sred te ekstaze, u istom trenu, svi stadosmo, pogledasmo se, ne rekosmo nista ali je odlika pala. Od tog dana, tog Prvog maja, nikad se vise niko od nas nije kacio.

    Od tog dana, tog Prvog maja 1972. godine smo se kacili samo za ono sto je mnogo ljepse.

  • Intervjuer och samtal

    Berättelsen om Indiras barn

    Det är barnen som ska stå i centrum för denna berättelse, säger Indira. Hon vill absolut inte att detta ska handla om henne, men med en så otrolig människa är det är svårt att låta bli. Indira Alikalfic är filantrop, affärskvinna och grundare till välgörenhetsorganisationen Våra barn. 

    Det hade redan börjat skymma och jag kände snöflingor falla lätt mot mitt ansikte. Jag tog en stillsam promenad längs med Drottninggatan, förbi Riksdagshuset för att slutligen hamna i Gamla stan. Under promenaden möttes jag av ett par välklädda personer som skyndade ut från Riksdagshuset och några huttrande turister som försökte njuta av ett iskallt Stockholm. Själv var jag påpälsad och kunde uppskatta både vädret och promenaden.

    Gamla stan, Stockholm

    Café Schweizer i Gamla stan var min ändhållplats så jag klev in, köpte en smörgås och satte mig för att kasta en sista blick på upplägget för kvällens intervju; researchen var gjord, frågorna var nedskrivna, inspelningsappen på mobilen var på, penna och papper var framme. Jag var redo!

    Hur skulle jag ha kunnat veta att det var slöseri med tid? Vad jag än hade gjort så hade jag aldrig kunnat förbereda mig på det som komma skulle.  Jag hade föreställt mig en enkel intervju med raka frågor och svar, årtal, ramar och tydlighet. Istället fick jag någonting mycket mer värdefullt än alla de svar jag trodde jag skulle få, jag fick inte bara höra helt otroliga historier -jag fick uppleva dem. Och det, det kan man inte förbereda sig inför.

    Inte bara grundare av våra barn, även driven affärskvinna

    ”Varför sa du inte till att du ville ha fika?! Jag hade ju bjudit dig! Indira grälade moderligt på mig när hon såg min smörgås. Vi hade precis hunnit hälsa och satt oss ner när Indira upptäckte att jag hade gjort det oförlåtliga. Indira, inte bara grundare av våra barn utan även driven affärskvinna äger flertalet caféer i Stockholm, bland annat det vi satt på denna kväll, och som ägare och värdinna var det ju så klart hon som skulle bjuda på fika. Jag svarade inte så mycket utan log mest för mig själv och tänkte typiskt bosnier.  

    I början var Indira inte med i kallpratet; hon var varm och hjärtlig men hon höll samtidigt ett öga på personalen, tittade lite nyfiket på vilka som klev in på caféet och sneglade på sin telefon. Jag tänkte dock inte särskilt mycket på det utan det var först när jag ställde min första fråga som jag märkte hur hon förändrades helt.

    När Indira fick svara på varför hon startade stiftelsen Våra barn så var det som att se en brasa ta fyr, hela hon sken upp, hennes bruna ögon blev mjukare och fick en varmare ton, hon började gestikulera och med en enorm inlevelse tog hon med mig på en resa jag sent skulle glömma.

    Barn är den mest utsatta gruppen i dagens Bosnien och Hercegovina

    Föräldralösa barn och barn med funktionsvariationer är den mest utsatta gruppen i dagens Bosnien och Hercegovina. Än idag existerar tabun och fördomar kring dessa barn, stöd från samhället och staten är väldigt liten och inte sällan hamnar barnen på gatan istället för de få barnhem som finns, förklarar Indira.

    De barn som får hjälp och hittar till ett barnhem får bara bo där tills de blir myndiga, därefter får de klara sig bäst de kan. Bara för att barnen blir myndiga så innebär inte det att fördomarna försvinner, därför är det ofta svårt för dem att få ett jobb och bli en del av samhället. Av dessa anledningar var det viktigt för vår organisation att initiera en långsiktig satsning för barnen fortsätter hon.

    Inte sällan hamnar barnen på gatan istället för de få barnhem som finns

    Under många år jobbade Indira, hennes syster och massor av andra volontärer med att försöka bygga upp en organisation, en stiftelse, som skulle kunna hjälpa barnen i BiH. Den långsiktiga satsningen och arbetet ledde till att Våra barn idag driver ett barnhem, second hand butik och ett ”half-way-house”, alltså ett hem för de ungdomar som är myndiga men som ännu inte hunnit etablera sig i samhället. Än idag drivs Våra barn enbart av volontärer, alla pengar som stiftelsen samlar in går oavkortat till barnen. Resten, så som möten, resor och andra aktiviteter bekostas av styrelsen och volontärerna.

    Volontärer för Våra barn
    Våra barn och Prins Carl Philip

    2 veckor på barnhemmet i Mostar

    Startskottet för stiftelsen var en vistelse på ett barnhem i Mostar för många år sedan. Efter att ha bott på barnhemmet i över 2 veckor hade hela Indiras liv förändrats. Hon hade sovit på barnhemmet, ätit tillsammans med barnen och lekt med dem. Denna upplevelse fick henne inse att hon inte kunde åka hem till Sverige utan att göra någonting för att dessa små människor skulle få en tryggare tillvaro. I tårar åkte hon tillbaka till Stockholm men lovade att hålla kontakt -ett löfte hon höll med råge.

    Under det kommande året ringde Indira barnen på barnhemmet varje kväll 20.00 och läste upp ett brev. Hon kallade det ”nyheter från Sverige”. De kvällar hon inte kunde fick hon släkt och vänner att engagera sig och ringa. Hon berättar att hennes brev blev mer är bara en rolig rutin för barnen på barnhemmet, de kände sig sedda och framför allt kände de att de hade någon som brydde sig om dem.

    Jag har 52 barn!

    Vissa av dessa barn har Indira kontakt med än idag. Hon börjar berätta om Sanela, en tjej som Indira träffade på barnhemmet och nu har följt i många år. Sanela har haft ett tufft liv men jobbar idag i en av Våra barns second hand butiker. Plötsligt börjar Indira leta efter sin telefon och innan jag hinner fatta vad som händer har hon ringt upp Sanela och ber henne berätta om Våra barn för mig.

    Jag vet inte vem som är mer engagerad i att berätta om den andra; Indira om Sanela eller Sanela om Indira, men kärleken mellan dem är påtaglig. Efter några minuter så lägger Indira på och förklarar att en sådan här nära kontakt har hon med alla barnen från barnhemmen. Skrattandes utropar hon: jag har 52 barn!

    Barn med funktionsvariationer placeras på mentalsjukhus

    Ett annat av barnen som hon har väldigt nära kontakt med är 29-åriga Armin. Armin föddes med ett funktionsvariation som har paralyserat hela hans kropp, berättar Indira, men huvudet är det inget fel på, lägger hon till och fortsätter: han är så otroligt intelligent, diskuterar världshändelser, är sportintresserad och pratar fyra olika språk. Men på grund av hans funktionsvariation bor han på ett mentalsjukhus med minimal möjlighet till utveckling.

    Placering på mentalsjukhus är inte ovanligt för barn och unga med funktionsvariationer i Bosnien och Hercegovina, då det finns minimalt med stöd placeras barnen ofta i redan befintliga institutioner och då oftast mentalsjukhus. Oavsett funktionsvariation. När Indira träffade Armin för första gången hade han spenderat 7 år i ett och samma rum. Allt på grund av brist på en rullstol.

    Tack vare pengarna från Våra barn har Armins livskvalité förbättrats på många sätt, han har en mer aktiv vardag, hans mamma fått lön för att ta hand om honom, någonting som är väldigt ovanligt i BiH och just nu pågår en insamling för att köpa en ny rullstol till honom.

    Indira berättar om när Armin för första gången på 7 år fick lämna mentalsjukhuset. Det blev en utflykt till Sarajevo och Indira och Armin gjorde allt som man måste göra som turist i Sarajevo, de åt cevape, drack bosniskt kaffe och besökte sevärdheter.

    Barnen betyder allt för mig

    Ännu en gång tog Indira fram mobilen och denna gång ringde hon till personalen där Armin bor för att vi skulle få prata med honom. Armin svarade glatt och direkt började Indira att skoja med honom om snygga tjejer som hon har hittat till honom. Armin skrattade så han kiknade och vi likaså.

    Många skratt när Indira ringde till Armin. Till vänster en av Våra barns volontärer Larisa Aganovic

    När vi hade skrattat klart så frågade jag Armin vad Indira och organisationen betydde för honom. Han blev direkt allvarlig och svarade kort: Allt. De betyder allt för mig.

    Vi har alla ett ansvar för dessa barn

    Vi fortsatte att prata och berättelser om barns öden avlöste varandra; Irma som de hittade fastbunden i en rullstol då hon hade en funktionsvariation som gjorde att hon inte kunde sitta upprätt, en annan tjej som hamnade i prostitution, en kille som blev narkotikamissbrukare. Vissa kunde Våra barn hjälpa, andra inte.

    Men vi har alla ett ansvar, vi måste göra det vi kan. Vi kan inte välja att vara medmänskliga ibland, antingen är du medmänniska eller så är du det inte. Sånt går inte att styra med en fjärrkontroll.

    Antingen är du medmänniska eller så är du det inte.

    Medmänsklighet kan man inte stänga av säger Indira.

    Jag lät det vara hennes sista ord och la ner min penna. Vi kramade om varandra länge och till slut sa vi hej då.

    Medan jag packade ihop mina saker och gick mot utgången så kände jag mig alldeles omtumlad. Jag hade blivit otroligt rörd av detta möte med Indira och alla hennes barn. För det är så det känns, genom Indira fick dessa barn sin röst hörd och sin historia berättad.

    Det blev trots allt som Indira ville, en berättelse om barnen

    Till min förvåning insåg jag att Indira trots allt hade fått som hon ville, det blev inte någon intervju om henne. Det var barnen som fick stå i centrum.

    Ute hade skymningen blivit till kväll och snöflingorna hade förvandlats till stora regndroppar som föll i ansiktet på mig. Snabbt skyndade jag mig bort från Gamla stan och mot Hötorget. Jag försökte smälta alla historier jag hade hört, föreställa mig alla barn vars liv jag hade fått en liten inblick i men framförallt undrade jag hur jag någonsin skulle kunna beskriva det jag precis hade hört. De ord jag har att tillgå är helt enkelt för små för att beskriva det stora jag hade fått ta del av.

    Trots det kommer här ett försök. För dessa barn måste få hjälp och ännu mer hjälp.

    Vill du stötta Våra Barn? Det bästa sättet är att bli månadsgivare: http://www.varabarn.nu

  • Intervjuer och samtal

    #ŽeneBiH -boken om bosniska kvinnor

    I ett land där kvinnor får varken den uppskattning eller synlighet som de förtjänar har tre unga, välutbildade och inflytelserika tjejer beslutat sig för att göra någonting åt saken. Amila, Masha och Hatidza vill synliggöra bosniska kvinnor och inspirera till vidare kamp för jämställdhet i Bosnien och Hercegovina. För Mitt Bosnien de berättar de om sitt initiativ  #ŽeneBiH (Bosnien och Hercegovinas kvinnor) som växte från en liten online-kampanj till en folkrörelse. 

    Frustration blev startskottet 

    Mars 2018 stötte Amila på en stor kampanj för chips vars budskap var riktad till unga tjejer, på chipspåsarna fanns diverse uttryck så som ”you can do it” och ”girl power”. Trött på kommersialiseringen av feminismen påbörjade Amila, Masha och Hatidza samtala om hur de skulle kunna lyfta bosniska kvinnors rättigheter på ett mer värdigt och respektfullt sätt.  

    Foto: Imrana Kapetanović

    Från kampanj till bok 

    Hatidza berättar: Vi började med att skapa en liten online-kampanj som vi själva finansierade och delade i våra sociala medie-kanaler. Dagligen delade vi bilder med korta biografier och fotografier av ett 30-tal kvinnor som har haft betydelse för BiH:s historia. Kampanjen blev snabbt viral och engagerade många. Detta öppnade äntligen upp för ett samtal om de kvinnliga bidragen till BiH:s historia och utveckling. Och det var ju det som hela tiden hade varit vårt mål, att skapa en dialog om de bosniska kvinnornas prestationer. Vi lyckades med detta mål och mer där till, idag exakt ett år efter att vi startade denna lilla kampanj har boken #ŽeneBiH landat i våra läsares händer säger Hatidza. 

    Det var dock aldrig meningen att det skulle bli en bok, men efter kampanjlanseringen blev tjejerna översköljda av positiva reaktioner och så berörda och inspirerade att detta triggade dem till att vidareutveckla sin idé och samla korta biografier av 50 betydelsefulla bosniska kvinnor  i boken
    #ŽeneBiH.  

    Många hinder på vägen 

    Vi möttes av många hinder fortsätter Amila, vi var en informell grupp utan några ekonomiska resurser, varför hela boken behövde finansieras av privata donationer samt en crowdfunding-kampanj. Ett annat, nästan större, hinder var bristen på tillförlitliga källor om dessa kvinnor, framför allt de kvinnor som levde många år sedan och om vilka det idag saknas information i arkiv och litteratur.  

    Informationen om kvinnorna fick vi leta oss fram till på olika sätt och metoder. Vi sökte i arkiv, på bibliotek, på internet och till och med begravningsbyråer, vi frågade våra släktingar och vänner, … Detta var onekligen den mest dränerande delen av att skapa en bok som denna. Informationen som vi trots allt hittade kontrollerades på alla sätt som var tillgängliga för oss. För några av dessa kvinnor var det en stor uppgift att kontrollera de mest grundläggande uppgifterna så som födelsedatum och födelseort. Deras gravar är omärkta, och begravningsbyråerna ville inte verifiera vår information eftersom ingen har betalat ersättning för underhåll av dessa kvinnors gravar i tiotals år. Utöver dessa hinder stötte vi också på andra typer av utmaningar så som att hitta ett fotografi som visade kvinnans ansikte, och mot vilken illustratören skulle kunna göra ett porträtt. De kvinnor som fanns på vår lista och som lever idag kontaktades för att informationen om dem skulle vara så korrekt som möjligt säger Amila. 

    Foto: Imrana Kapetanović

    Överraskande många som stöttade kampanjen 

    Trots många hinder fortsatte de sitt arbete. Det enorma stöd som de fick av sig omgivning sporrade dem och blev en drivkraft. Amila berättar att de som direkt ställde upp och stöttade kampanjen, delade deras inlägg och skämde bort dem med mängder av positiva kommentarer var det som gjorde att de orkade även när det blev jobbigt. Det var också de som finansiellt hjälpte oss så att vi kunde förverkliga vår idé, säger Amila. 

    Det som var mest spännande med detta projekt var att utforska alla dessa kvinnor och deras liv, få en insikt i hur de levde och allt de åstadkom. Det som dessa kvinnor gjorde och fortfarande gör är fascinerande och inspirerande och vi är oerhört lyckliga över att ha fått möjligheten att lära känna dessa kvinnor, samtidigt som vi har gett fler chansen att få lära känna dem också. 

    Visioner och mål med #ŽeneBiH 

    Vårt allra främsta mål, förklarar Masha är att synliggöra bosniska kvinnor och deras bidrag och det anser vi att vi har lyckats med. Många läser och delar våra inlägg och boken finns i händerna på många läsare runt om i världen. De läser den innan läggdags, på lunchen, på resan och för sina barn. För att skapa intresse och en dialog kring bosniska kvinnors prestationer var vi villiga att göra nästintill vad som helst: vi såg till att ha vackra och fantasifulla illustrationer på kvinnorna, spännande och intressanta biografier som beskrev allt som dessa kvinnor har bidragit till och fortfarande bidrar med för kvinnors rättigheter i BiH. 

    Läkaren och världskända forskaren Mirsada Hukic

    Deras vision är att alla, självständigt, kan börja utforska dessa och andra spännande kvinnors liv för att på så sätt själva bidra till kvinnors synlighet och rättigheter. Tjejerna hoppas att denna är bok är ett litet steg mot den visionen och att boken kommer underlätta och inspirera andra att starta egna liknande projekt. Vi är så fruktansvärt stolta över att ett sådant initiativ redan finns i Makedonien under namnet ЖениМК, säger Masha. 

    Foto: Imrana Kapetanović

    Kvinnors prestationer och arbete är i stor utsträckning osynliga 

    Denna bok har skapats för att ändra det sätt som vårt samhälle uppfattar kvinnor och deras prestationer. Av alla de saker som kvinnor gör, lika mycket som män, så uppmärksammas ändå mest det som de gör i den privata sfären – familjelivet, barnuppfostran, ta hand om släkt och familjemedlemmar och obetalt hushållsarbete. Dessutom kvinnor gör många saker dagligen som driver vårt samhälle framåt – detta genom att utföra vardagliga sysslor så utvecklar de samhället och gör det till en bättre plats, ofta i arbeten som traditionellt värderas mindre i samhället, till exempel utbildning, service och liknande.  

    Kvinnor har ständigt utvecklat de samhällen de bor i, och gör så även idag. Vi ville synliggöra allt de har gjort och föra deras bidrag närmare allmänheten, helt enkelt bidra till att allmänheten får lära känna de ofattbara saker som dessa kvinnor har gjort och som inte är allmänt kända. Kunskap är makt, och vi tror att kunskapen om vad dessa kvinnor har gjort för utvecklingen av vårt samhälle är mycket viktigt, och kan vara en katalysator för nya sociala förändringar och samhällsutveckling berättar Masha.  

    Foto: Imrana Kapetanović

    Svårt att välja ut enbart 50 kvinnor 

    Hatidza beskriver processen med att välja ut enbart 50 kvinnor: Det var ett mycket svårt jobb att välja 50 kvinnor till den här boken, och vi kan verkligen inte välja en som inspirerade oss särskilt. Var och en av oss deltog i skapandet av denna bok, och var och en av dessa kvinnor inspirerade oss på sitt sätt. Varje biografi i boken är inspirerande på sitt unika sätt – från de kvinnor som var de första att förespråka utbildning, genom konstnärer som var och är ambassadörer av BiH i världen, folkhjältar som kämpade mot fascismen och hela vägen till våra samtida hjältinnor som på olika sätt bidrar till vårt samhälle. Vi skulle aldrig kunna välja ut en favorit, för det skulle innebära att man väljer enbart en aspekt av kvinnlig handling. Vårt mål är just att denna bok ska presentera och representera en bredare bild av kvinnors prestationer och bidrag. 


    ”Varje biografi i boken är inspirerande på sitt unika sätt”

    Amila tar över och förklarar varför valet föll på just dessa 50 kvinnor: Kvinnorna i boken är kvinnor som i första hand inspirerade oss tre, så valet är väldigt personligt, och i stor utsträckning även subjektivt. I början av projektet uppmanade vi människor i våra sociala medier att föreslå kvinnor som de tycker borde finnas med i boken. Vi fick många förslag, av vilka några redan var på vår lista, och några av dem, efter att ha undersökt dem, inkluderades i boken. Innan det slutliga urvalet av 50 kvinnor var vår lista mycket lång och det var verkligen en av de svåraste stunderna – hur skulle vi kunna välja ut bara 50 kvinnor? 

    Författaren och redaktören Ferida Durakovic framför hennes porträtt
    Foto: Imrana Kapetanović

    I vårt samhälle finns det ju så många exceptionella kvinnor som genom sitt arbete och handlingar förändrat vårt samhälle till det bättre. Men till slut fick vi sluta ta in förslag, sätta ner foten och göra ett urval, annars skulle vi aldrig bli klara med boken.  

    Framtiden för #ŽeneBiH 

    Amila börjar: Just nu funderar vi på vårt nästa steg, men med tanke på det intensiva året som vi har bakom oss så kommer vi börja med att ta en liten paus. Under ett år har vi satsat all vår kraft och tid på detta projekt och behöver nu en lugnare period. Därefter ska vi fundera över vårt nästa steg för initiativet. Men självklart så kommer vi att fortsätta utbilda allmänheten i denna viktiga fråga genom våra sociala nätverk och vi kommer fortsätta lyfta vikten av kvinnors synlighet. Vi vill uppmana alla intresserade att ansluta sig till vårt projekt och vi vill uppmuntra dem till att ta egna initiativ och skapa egna aktiviteter, för det är bara genom ett gemensamt arbete som vi kan främja jämställdhet.  


    ”det är bara genom ett gemensamt arbete som vi kan främja jämställdhet”

    Hatidza: #ŽeneBiH är närvarande på alla sociala nätverk så som Facebook, Instagram och Twitter, och vi har en egen hemsida: www.zenebih.ba. Dessutom öppnade vi nyligen en webbshop där alla kan köpa vår bok men också andra prylar som vi har skapat i samband med detta initiativ, till exempel: pins, affischer, klistermärken och bokmärken. #ŽeneBiH drivs av volontärer och vi använder pengarna från försäljningen för vidare produktion av produkter relaterade till #ŽeneBiH-initiativet.  


    Om författarna: 

    Amila Hrustic Batovanja är art director och en av författarna till boken #ŽeneBiH (Bosnien och Hercegovinas kvinnor). Hon har en master i produkt design från Universitetet i Sarajevo. Sedan 7 år tillbaka jobbar hon som art director och idea maker inom marknadsförings. För sitt arbete har hon vunnt ett antal priser i BiH med omnejd. Frankrike, Storbritannien och USA. Hon är en del av teamet som ligger bakom den kända bron ”Festina Lente” i Sarajevo. Hon bor och jobbar i Prag. 

    Masha Durkalic är forskare, redaktör och en av författarna till boken #ŽeneBiH. Hennes akademiska bakgrund är journalistik och hon har sedan 2002 jobbat som journalist där hon har inriktat sig på kvinnors rättigheter och HBTQ-frågor. Hon har en master i demokrati och mänskliga rättigheter från ERMA (European Regional Master in Democracy and Human Rights) och har fått stipendium från UN University Gender Equality and Training (UNU-GEST)-programmet från Island University. Idag forskar hon folkrörelser med fokus på feministisk aktivism i sydöstra Europa. Hon är även redaktör för den första HBTQ-portalen i BiH: LGBTI.ba. Masha bor och jobbar i Sarajevo. 

    Hatidza Gusic är project manager och en av författarna till boken #ŽeneBiH. Hon är ekonom och just nu studerar hon vid två universitet, Sarajevo och Ljubljana för att få en master vid respektive universitet. Sedan 7 år tillbaka arbetar hon som project manager i olika projekt inom mänskliga rättigheter och media. Hatidza bor och jobbar i Sarajevo. 

  • Intervjuer och samtal

    Edin Dzemat-matlagningens Zlatan

    2013 vann, nu mera stjärnkocken, Edin Dzemat det prestigefyllda priset Årets Werner och blev i motiveringen kallad för matlagningens Zlatan. Efter att ha ätit en middag komponerad av Edin så kan jag inget annat än hålla med.

    Jag mötte Edin i förbifarten under utställningen ”Sarajevo 100 år” i Värnamo, han var där som en av huvudkockarna för kvällens middag på Madame. Jag frågade om jag kunde få en intervju och hann knappt berätta varför och för vad, innan han med ett leende svarade självklart!

    ”Bosnien har världens bästa street food”

    Gummifabrikens inspirerande former och färger bjöd på en perfekt miljö att samtala i, att det dessutom spreds dofter från köket från kvällens middag gjorde ju inte saken värre precis.

    På frågan om hans vad hans bosniska favoritmat är så svarar han: Det är så svårt att välja eftersom så mycket är gott, dessutom varierar mina favoriter efter säsong, just nu äter jag helst klepe (köttfyllt pasta) och muckalicu (gryta) och sen är det ju mycket inlagda grönsaker som gäller.
    Sen är det ju alltid gott med en riktigt god burek, lägger han snabbt till. Bosnisk mat är fantastik, jag brukar säga att Bosnien har världen bästa street food!  Att lyssna på när Edin pratar om mat är ungefär som att bli hypnotiserad, man glömmer bort både tid och rum.

    Ur Gott med Dzemat

    Han tycker dock inte att BiH drar nytta av den skatt som finns i landet och dess mat. Om du tänker efter hur lättillgängligt och billigt du kan få högkvalitativ mat så som burek, cevapi och så vidare. Det är ju helt otroligt egentligen fortsätter han. Bosnien borde marknadsföra bosnisk mat mycket mer!

    Edin är ursprungligen från Prozor men uppvuxen i Gislaved. Ända sedan Edin blev klar med sina studier har hans karriär varit spikrak. Bland meriterna finns titeln som lagkapten för svenska kocklandslaget och vinnare i Kockarnas Kamp 2016, han har varit med och utvecklat Brasserie By EDz och Kosta Boda Art Hotell till en matdestination i småländska skogarna. Han har jobbat på några av världens främsta restauranger så som Noma i Köpenhamn och Per Se i New York, men det är först på senare år som hans matlagning har börjat att influeras av hans bosniska bakgrund.

    Detta märks inte minst i han senaste kokbok Gott med dzeMAT där han tillägnar ett helt kapitel åt Bosnien och Hercegovina och tolkar de bosniska traditionella rätterna på sitt sätt.

    Edins unika sätt att tolka det traditionella märktes även på middagsmenyn som bjöd på restaurangen Madame; till förrätt fick vi en annorlunda Begova corba (klar kycklingsoppa) med en krokette på kyckling, huvudrätten bestod av långbakad oxkind med kål och till efterrätt bjöds det på ljummen baklava med glass och lingonsås. Himmelskt gott!

    Varför har vi aldrig ätit glass till baklava innan?!

    Även om Edin är baserad i Sverige så reser han ofta till andra länder för olika jobb och då också gärna till Bosnien och Hercegovina. Hans senaste resa var just till Sarajevo där han var med och lagade mat för den bosniska kändiseliten. När han började prata om BiH blev han uppenbart rörd och hans blick en aning sorgsen, han tycker att det är tråkigt att det skrivs så mycket negativt om BiH, visserligen är mycket av det sant men det är inte särskilt nyanserat menar han. De befintliga delarna som är positiva framhävs inte och det är någonting Edin vill vara med och förändra.

    Edin beskriver att han vill verka för att skapa förutsättningar för unga i BiH samt hitta och lyfta fram det bästa BiH har att erbjuda, som ett exempel på detta så berättar han om den skola för kockar som han har varit med och startat i Sarajevo. Det är viktigt för mig att hjälpa och uppmuntra unga
    människor, både i BiH och runt om i världen. Jag har själv fått kämpa, men hårt arbete lönar sig.

    ”Edin är dessutom ödmjuk, generös och synnerligen vänlig mot alla han möter”

    Citat från motiveringen till ”Årets Werner”

    Genom hela vårt samtal var Edin enormt öppen och trevlig och när jag fortsätter läsa motiveringen till att han vann Årets Werner så inser jag en sak, även om Edin är lika skicklig på matlagning som Zlatan är på fotboll så har jag svårt att se att någon skulle kunna mäta sig med Edins ödmjuka sätt och värme.