Intervjuer och samtal

Sara Brkic: bara jag får spela fotboll så är jag nöjd

Någonstans mellan en tillvaro i Bosnien och Hercegovina och en i Sverige finns Sara Brkic. Hon drömmer om en fotbollskarriär i Sverige, men i ett system som hellre stänger ute människor än bjuder in får hon finna sig i att pendla mellan två länder. Trots allt utstrålar hon en sällan 
skådad positivitet.
 


Allt började i Vinac

De allra första åren efter kriget i BiH kunde min familj och jag inte åka tillbaka till vår hemstad Jajce så vi åkte till närliggande städer där vi hade släkt. Massor med släkt. Ett av dessa ställen som vi besökte var byn Vinac. En traditionell by där tillvaron var tuff men livet ändå enkelt. I Vinac har man inte bråttom, allt fick ta sin tid; matlagningen, det småskaliga jordbruket och även samtalen.

I den här byn så var vi många barn som lekte tillsammans, vi lekte med våra Barbies och hoppade Lastis (gummiband) och varma sommardagar svalkade vi oss i floden Vrbas. Farmor och hennes syster höll ett öga på oss och såg till att vi åt, vilade och la oss i tid. En som gärna ville leka med oss men var alldeles för liten var Sara. Redan som liten märkte vi att hon var annorlunda, mycket snabbare än byn hon bodde i. Blont hår och en klar och självsäker blick.

Intresse och talang för fotboll

När Sara växte upp började hon visa intresse för sport och allra mest fotboll, någonting som hennes omgivning fann lite underligt. I den här byn, på den här tiden, så var det ovanligt med tjejer som spelade fotboll. Samtidigt var alla imponerade, för hon visade inte bara på ett intresse utan även en talang.

När jag frågar Sara hur hennes fotbollskarriär började så svarar hon att den började som hos de flesta nybörjare: på gatan med kompisarna. Det som dock skiljer henne från dem är att hon började leka med en fotboll direkt efter att hon hade tagit sina första steg. Hennes storebror Sedin, också väldigt fotbollsintresserad, insåg hennes talang direkt och såg till att hon lärde sig grunderna i fotboll.

Började som 9-åring i ett pojklag

Som 9-åring tog hon sitt allra första steg mot en professionell karriär då hon fick en plats i klubben NK Elektrobosna i Jajce. Ett pojklag där hon var den enda flickan. Sara stannade i laget i 4 år och minns denna tid med värme. Bara det faktum att jag var den enda tjejen i ett pojklag är tillräckligt för att minnas denna tid, men dessa 4 år förflöt genom spel och skratt. 

Bara det faktum att jag var den enda tjejen i ett pojklag är tillräckligt för att minnas denna tid, men dessa 4 år förflöt genom spel och skratt. 


Då 13-åriga Sara fick efter 4 år i Jajce en möjlighet att börja i ett tjejlag i Novi Travnik. Klubben Mladost (Ungdomen på bosniska) blev en chans för Sara att hitta sig själv som fotbollsspelare och även ett steg mot en professionell karriär i fotboll. Under den här tiden gick en av hennes stora drömmar i uppfyllelse, Sara fick nämligen vara en del av Bosnien och Hercegovinas ungdomsrepresentation i internationella matcher. Definitivt den härligaste tiden i min karriär säger hon. Samtidigt var det också spännande att spela och umgås med de spelare som på den tiden var mina största konkurrenter.

Från BiH till Sverige

Efter klubbyte och 3 säsonger i Zfk Banja Luka blev det dags att byta inte bara lag utan även land, Sara började med en säsong i svenska Vadstena Gif för att därefter byta till hennes nuvarande klubb, Linghem BK. Genom alla matcher klubbyten och hinder var det familjen och hennes närmaste vänner som stöttade henne.

Sara är noga med att vara positiv och beskriva hennes minnen som fina och positiva, men läser man mellan raderna så inser man att hennes väg måste ha kantats av en hel del hinder. När hon beskriver sin tid i pojklaget i Jajce så säger hon att det var roligt och att hon lärde sig mycket, var det ingenting som var jobbigt då, frågar jag.

Som när man öppnar en dörr försiktigt och bara ser en smal remsa av andra sidan på samma sätt låter Sara en bara se en smal remsa av hennes smärta. Jo, i början var det jobbigt. De retade mig och gjorde sig lustiga över mig börjar hon men snabbt hittar hon tillbaka till sin positivitet och lägger till, men de accepterade mig snabbt och sen blev de mer som mina bröder. Ville ta hand om mig och skydda mig.

Jag är väldigt stolt över mig själv

Idag pendlar Sara mellan Sverige och BiH, arbetstillstånd är svårt att få i Sverige och enligt lag får hon spendera 3 månader i taget i ett land utan att ha visum.

Det är turbulent och emellanåt väldigt tufft, säger hon. Det känns som att jag är mittemellan, varken här eller där. Men det viktigaste är att jag får spela fotboll. Min passion för fotbollen är densamma som när jag som liten flicka spelade fotboll på gatan med mina kompisar, med skillnaden att jag idag spelar med mer erfarenhet och entusiasm. Jag jobbar hårt för att ständigt bli bättre. Även om det inte var exakt så här som jag hade föreställt mig mitt liv så är jag lycklig. Jag får jobba med min passion, har mina vänner och familj nära och jag är nöjd med den person jag är idag – jag är väldigt stolt över mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *