• Intervjuer och samtal

    Sara Brkic: bara jag får spela fotboll så är jag nöjd

    Någonstans mellan en tillvaro i Bosnien och Hercegovina och en i Sverige finns Sara Brkic. Hon drömmer om en fotbollskarriär i Sverige men i ett system som hellre stänger ute människor än bjuder in får hon finna sig i att pendla mellan två länder. Trots allt utstrålar hon en sällan skådad positivitet. 


    Allt började i Vinac

    De allra första åren efter kriget i BiH kunde min familj och jag inte åka tillbaka till vår hemstad Jajce så vi åkte till närliggande städer där vi hade släkt. Massor med släkt. Ett av dessa ställen som vi besökte var byn Vinac. En traditionell by där tillvaron var tuff men livet ändå enkelt. I Vinac har man inte bråttom, allt fick ta sin tid; matlagningen, det småskaliga jordbruket och även samtalen.

    I den här byn så var vi många barn som lekte tillsammans, vi lekte med våra Barbies och hoppade Lastis (gummiband) och varma sommardagar svalkade vi oss i floden Vrbas. Farmor och hennes syster höll ett öga på oss och såg till att vi åt, vilade och la oss i tid. En som gärna ville leka med oss men var alldeles för liten var Sara. Redan som liten märkte vi att hon var annorlunda, mycket snabbare än byn hon bodde i. Blont hår och en klar och självsäker blick.

    Intresse och talang för fotboll

    När Sara växte upp började hon visa intresse för sport och allra mest fotboll, någonting som hennes omgivning fann lite underligt. I den här byn, på den här tiden, så var det ovanligt med tjejer som spelade fotboll. Samtidigt var alla imponerade, för hon visade inte bara på ett intresse utan även en talang.

    När jag frågar Sara hur hennes fotbollskarriär började så svarar hon att den började som hos de flesta nybörjare: på gatan med kompisarna. Det som dock skiljer henne från dem är att hon började leka med en fotboll direkt efter att hon hade tagit sina första steg. Hennes storebror Sedin, också väldigt fotbollsintresserad, insåg hennes talang direkt och såg till att hon lärde sig grunderna i fotboll.

    Började som 9-åring i ett pojklag

    Som 9-åring tog hon sitt allra första steg mot en professionell karriär då hon fick en plats i klubben NK Elektrobosna i Jajce. Ett pojklag där hon var den enda flickan. Sara stannade i laget i 4 år och minns denna tid med värme. Bara det faktum att jag var den enda tjejen i ett pojklag är tillräckligt för att minnas denna tid, men dessa 4 år förflöt genom spel och skratt. 

    Bara det faktum att jag var den enda tjejen i ett pojklag är tillräckligt för att minnas denna tid, men dessa 4 år förflöt genom spel och skratt. 


    Då 13-åriga Sara fick efter 4 år i Jajce en möjlighet att börja i ett tjejlag i Novi Travnik. Klubben Mladost (Ungdomen på bosniska) blev en chans för Sara att hitta sig själv som fotbollsspelare och även ett steg mot en professionell karriär i fotboll. Under den här tiden gick en av hennes stora drömmar i uppfyllelse, Sara fick nämligen vara en del av Bosnien och Hercegovinas ungdomsrepresentation i internationella matcher. Definitivt den härligaste tiden i min karriär säger hon. Samtidigt var det också spännande att spela och umgås med de spelare som på den tiden var mina största konkurrenter.

    Från BiH till Sverige

    Efter klubbyte och 3 säsonger i Zfk Banja Luka blev det dags att byta inte bara lag utan även land, Sara började med en säsong i svenska Vadstena Gif för att därefter byta till hennes nuvarande klubb, Linghem BK. Genom alla matcher klubbyten och hinder var det familjen och hennes närmaste vänner som stöttade henne.

    Sara är noga med att vara positiv och beskriva hennes minnen som fina och positiva, men läser man mellan raderna så inser man att hennes väg måste ha kantats av en hel del hinder. När hon beskriver sin tid i pojklaget i Jajce så säger hon att det var roligt och att hon lärde sig mycket, var det ingenting som var jobbigt då, frågar jag.

    Som när man öppnar en dörr försiktigt och bara ser en smal remsa av andra sidan på samma sätt låter Sara en bara se en smal remsa av hennes smärta. Jo, i början var det jobbigt. De retade mig och gjorde sig lustiga över mig börjar hon men snabbt hittar hon tillbaka till sin positivitet och lägger till, men de accepterade mig snabbt och sen blev de mer som mina bröder. Ville ta hand om mig och skydda mig.

    Jag är väldigt stolt över mig själv

    Idag pendlar Sara mellan Sverige och BiH, arbetstillstånd är svårt att få i Sverige och enligt lag får hon spendera 3 månader i taget i ett land utan att ha visum.

    Det är turbulent och emellanåt väldigt tufft, säger hon. Det känns som att jag är mittemellan, varken här eller där. Men det viktigaste är att jag får spela fotboll. Min passion för fotbollen är densamma som när jag som liten flicka spelade fotboll på gatan med mina kompisar, med skillnaden att jag idag spelar med mer erfarenhet och entusiasm. Jag jobbar hårt för att ständigt bli bättre. Även om det inte var exakt så här som jag hade föreställt mig mitt liv så är jag lycklig. Jag får jobba med min passion, har mina vänner och familj nära och jag är nöjd med den person jag är idag – jag är väldigt stolt över mig själv.

  • Mitt Bosnien i media

    Intervju i BHRT

    Exakt en vecka sedan blev jag intervjuad i BHRT om Mitt Bosnien. Efteråt beklagade jag mig för min familj över att jag tyckte att det var svårt att uttrycka mig och hitta rätt ord och jag fasade för slutresultatet.

    Igår kväll var det alltså premiär. Inslaget handlade om att utställningen ”Sarajevo 100 år” fanns att se på Gummifabriken i Värnamo. I anslutning till utställningen fanns många olika aktiviteter och föreläsningar, bland annat den om Mitt Bosnien. Därför tyckte TV-teamet från bosniska programmet ”Dimenzija vise” (BHRT) att det skulle vara intressant att intervjua mig också.

    Här kommer klippet, den korta intervjun med ”Ilma” visas ca 20.40 minuter in i inslaget.

    För er som inte förstår bosniska så säger jag att anledningen till att jag startade den här bloggen är att jag upplever att den bild av Bosnien och Hercegovina som finns i världen och visas i media är väldigt onyanserad. För det mesta handlar det om krig och annat negativt, visserligen är detta också en del av Bosnien och Hercegovina, men det finns så mycket mer. Jag vill visa upp dessa andra delar av BiH; vår kultur, mode, nya idéer och nya företag – visa upp den här mer intressanta sidan av Bosnien och Hercegovina.

    Förutom att de uppfattade mitt namn fel, jag heter ju som bekant Irma och inte Ilma, så är jag faktiskt väldigt nöjd med intervjun!

    Det som jag inte kom med, men som för mig är viktigt att säga, är att den här bloggen också är min egna upptäcktsresa; jag lär mig medan jag gör research och skriver – och det är en av de stora anledningarna till att jag skriver denna blogg. Jag vill inte bara visa upp en annan sida av BiH för andra, jag vill själv också lära mig mer om mitt hemland, både de delar av det som finns i BiH men också här i Sverige.



  • Mitt Bosnien i media

    Sarajevo 100 år, presentation och intervju i bosnisk TV

    Med min familj klev jag in på Gummifabriken i Värnamo, helt ovetande om hur dagen skulle sluta. En månad sedan blev jag tillfrågad av Värnamo kommuns kulturchef Lars Alkner om inte jag kunde presentera Mitt Bosnien i samband med utställningen Sarajevo 100 år. Jag blev väldigt glad över att bli tillfrågad och självklart tackade jag ja, först efteråt började jag fundera över allt som kunde gå fel. Tänk om ingen kom? Tänk om de som kom blev uttråkade? Tänk om folk tycker att detta är en dålig idé? Tänk om, tänk om, tänk om.

    Tänk om detta blev en av de finaste kvällarna i mitt liv?…tänkte jag inte. Men så blev det! Jag hade knappt hunnit hänga av mig ytterkläderna förrän ett bosniskt TV-team ryckte i mig och ville ha en intervju. Paniken var ett faktum! Att prata och uttrycka mig har jag inga problem med, på svenska. På bosniska är det någonting helt annat. Jag erkände för teamet att jag var lite nervös och de började direkt coacha och peppa mig. De var så otroligt vänliga och professionella. Efter intervjun stannade jag kvar en stund för att de skulle ge mig alla sina idéer på saker jag borde blogga om. Intervjun kan ni se på fredag 15 mars, 21.00, på BHT 1.

    Direkt efter intervjun stötte jag på stjärnkocken Edin Dzemat som jag fick ett fint samtal och en intervju med, ett mycket avslappnat samtal då vi båda blandade bosniska och svenska friskt. Det samtalet kommer i ett eget inlägg!

    Presentationen av Mitt Bosnien gick över förväntan. Salen var fullsatt och där satt människor från hela Sverige; vänner och främlingar, unga som gamla, personer som jag har följt och som har följt mig under många år och jag är så otroligt glad över att ha fått göra denna första presentation inför just dessa människor. De skrattade, de grät och de log uppmuntrande. Så här efter presentationen så är det detta jag mest kommer ihåg, vad jag sa och hur det gick är ett minne som inte känns lika viktigt. De varma ansiktena i publiken är det som innerligt berör mig varje gång jag tänker tillbaka på den här stunden.

    I publiken fanns även min hejarklack, min familj. De stöttade mig, fotade, fixade med tekniken och helt enkelt fanns där som världens starkaste stöd. Tillsammans avslutade vi dagen på restaurangen Madame med en fantastisk middag komponerad av vår egna Edin Dzemat. Tack mamma, pappa, Ajla, Albin och min Jocke för att ni gjorde en fin dag alldeles perfekt.

    En underbar dag tack vare alla er som kom och lyssnade och alla er som läser, ni gör denna resa med Mitt Bosnien till ett äventyr som jag aldrig vågade föreställa mig. Tack för alla kramar, fina ord, idéer och uppmuntran.