5 platser som jag ska besöka i Bosnien!
Mycket snart lyfter flyget mot Sarajevo, mot dofterna, mot värmen, mot kaoset och mot lugnet. Äntligen!
Under mina barn- och ungdomsår var det mest det sociala i Bosnien som lockade. Vi åkte till Jajce med omnejd på somrarna och där blev vi kvar hela semestern. Så klart med undantag för de obligatoriska utflykterna till Sarajevo och Mostar, och just det ja, en vecka någonstans på den kroatiska kusten. Jag umgicks med mina vänner, hälsade på släktingar, solade och badade på Brana. Det fanns inte någon tid för att turista.
På senare år har dock en upptäckarlust vaknat inom mig, jag blir nyfiken på vad mer mitt hemland har att erbjuda. Jag ser mina vänners bilder från alla håll och kanter och blir så sugen på att åka runt i Bosnien och se alla dessa vackra platser. Vid min sida har jag min pojkvän Joachim som är född och uppvuxen i Stockholm, så utöver mitt egen nyfunna intresse för BiH har jag även honom som spär på den med sin egen nyfikenhet och frågor. Känns härligt och pirrigt att tillsammans lära känna ett land så här på djupet.
Jag och pojkvännen Joachim Alltså kommer denna sommar att bjuda på någonting alldeles extra! Hela semestern är inte inplanerad men några saker har vi bestämt att vi inte får missa. Jag har mestadels förlitat mig på tips från vänner och bekanta, men i år har jag faktiskt införskaffat några guideböcker om Bosnien, min förhoppning är att de kommer att bjuda på några överraskningar.
Här kommer i alla fall min måste-lista för sommaren 2019:
Srebrenica
Srebrenica är en stad i östra BiH, vacker stad men är tyvärr mest känd för sin fruktansvärda historia. Under kriget i BiH dödades över 8000 muslimska pojkar och män från 11 juli 1995 och några dagar framåt. En horribel del av BiH:s historia men också en del som inte får falla i glömska och som aldrig mer får upprepas.
Mostar och Jablanica
Mostar är ett måste, min sambo har tidigare inte varit där så det är verkligen på tiden! Vi tänker att vi ska övernatta i Mostar och dagen därpå har vi planerat in en heldag i Jablanica för att njuta av den vackra naturen. Nyfiken? Spana in videon.
Vilda hästar i Livno
Detta har varit en dröm sedan jag var en liten flicka och läste alla hästtidningar som fanns. Att rida var jag aldrig särskilt intresserad av, men fascinerades av hästar och gör så fortfarande. De vilda hästarna användes förr i tiden i jordbruket, när jordbruket effektiviserades med hjälp av modern teknik försvann behovet av hästarna och de släpptes ut i det fria. Där har de lyckats överleva på egen hand och idag beräknades det finnas hundratals vilda hästar i området runt Livno.
Pyramiderna i Visoko
Med stor skepticism kommer jag att besöka de bergkullar som påstås vara pyramider, tydligen så utstrålar de en helande energi som kan läka både det ena och det andra. Mystiken och knasigheten lockar, men jag är rädd att jag kommer att bli besviken. Det som dock är lovande är att jag har hört att i närheten av pyramiderna så kan man äta den godaste Tikvapita (pita gjord på pumpa) någonsin. Så om inget annat så kommer vi i alla fall äta gott!
Om du är intresserad av pyramiderna så kan du läsa ett längre inlägg här.
Självklart kommer det också finnas tid för släkt och vänner i Jajce med omnejd!
Teaterfestival i Jajce, idag!
Idag börjar Jajces teaterfestival ”Pozorisne igre BiH”. På något sätt lyckas jag alltid planera in min semester i Bosnien så att jag missar detta event, och 2019 är inget undantag. Kanske får jag till det nästa år?
Teaterfestivalen i Jajce hölls för allra första gången redan 1971 och var då en av de större festivalerna i dåvarande Jugoslavien. Festivalen blev en återkommande händelse i staden fram till 1990. År 2002 återupptogs festivalen och har sedan dess hållits varje år. I år varar festivalen mellan 29 juni och 7 juli.
Innan festivalen skickar teatergrupper in sina bidrag och därefter väljer en jury ut vilka som kommer att få en finalplats och möjligheten att spela upp sin föreställning under festivalen. I år var det 18 föreställningar som nominerades och följande 6 har fått en finalplats:
- ”Karolina Nojber” författare Nebojša Romčevića, regissör Kokana Mladenovića (Folkets teater RS Banja Luka)
- ”Hasan Kaimijes sista kärlek” författare Derviš Sušića, regissör Gorana Damjanca (Folkets teater Tuzla)
- ”Kaninhålet” författare David Lindsay-Abaire, regissör Lajla Kaikčije (Kroatiska folkets teater Mostar)
- ”Pink moon” författare Darijo Bevand, regissör Saša Peševskog (Bosniska folkets teater Zenica)
- ”Minns du Doli Bel” författare Abdulah Sidrana, regissör Kokan Mladenovića (Kammarteatern 55 Sarajevo)
- ”Mirišu li jorgovani u New Yorku” författare Miodrag Žalice, regissör Alen Šimića (Folkets teater Tuzla)
En professionell jury beståendes av skådespelerskan Hasija Boric, dramaturgen och författaren, Ljubica Ostojic samt skådespelerskan Tina Laco kommer att välja ut vinnaren bland de 6 tävlanden. Även folket kommer att få chansen att säga sitt genom sin egen jury som består av Igor Lacic, Emsada Leko, Iva Ladan, Pasaga Hodzic och Andrea Radovac. Totalt kommer alltså 2 vinster att delas ut.
Festivalen kommer att öppnas med att den kända skådespelaren Vlado Kerosevic blir tilldelad Jajce stads nyckel.
Sara Brkic: bara jag får spela fotboll så är jag nöjd
Någonstans mellan en tillvaro i Bosnien och Hercegovina och en i Sverige finns Sara Brkic. Hon drömmer om en fotbollskarriär i Sverige men i ett system som hellre stänger ute människor än bjuder in får hon finna sig i att pendla mellan två länder. Trots allt utstrålar hon en sällan skådad positivitet.
Allt började i Vinac
De allra första åren efter kriget i BiH kunde min familj och jag inte åka tillbaka till vår hemstad Jajce så vi åkte till närliggande städer där vi hade släkt. Massor med släkt. Ett av dessa ställen som vi besökte var byn Vinac. En traditionell by där tillvaron var tuff men livet ändå enkelt. I Vinac har man inte bråttom, allt fick ta sin tid; matlagningen, det småskaliga jordbruket och även samtalen.
I den här byn så var vi många barn som lekte tillsammans, vi lekte med våra Barbies och hoppade Lastis (gummiband) och varma sommardagar svalkade vi oss i floden Vrbas. Farmor och hennes syster höll ett öga på oss och såg till att vi åt, vilade och la oss i tid. En som gärna ville leka med oss men var alldeles för liten var Sara. Redan som liten märkte vi att hon var annorlunda, mycket snabbare än byn hon bodde i. Blont hår och en klar och självsäker blick.
Intresse och talang för fotboll
När Sara växte upp började hon visa intresse för sport och allra mest fotboll, någonting som hennes omgivning fann lite underligt. I den här byn, på den här tiden, så var det ovanligt med tjejer som spelade fotboll. Samtidigt var alla imponerade, för hon visade inte bara på ett intresse utan även en talang.
När jag frågar Sara hur hennes fotbollskarriär började så svarar hon att den började som hos de flesta nybörjare: på gatan med kompisarna. Det som dock skiljer henne från dem är att hon började leka med en fotboll direkt efter att hon hade tagit sina första steg. Hennes storebror Sedin, också väldigt fotbollsintresserad, insåg hennes talang direkt och såg till att hon lärde sig grunderna i fotboll.
Började som 9-åring i ett pojklag
Som 9-åring tog hon sitt allra första steg mot en professionell karriär då hon fick en plats i klubben NK Elektrobosna i Jajce. Ett pojklag där hon var den enda flickan. Sara stannade i laget i 4 år och minns denna tid med värme. Bara det faktum att jag var den enda tjejen i ett pojklag är tillräckligt för att minnas denna tid, men dessa 4 år förflöt genom spel och skratt.
Bara det faktum att jag var den enda tjejen i ett pojklag är tillräckligt för att minnas denna tid, men dessa 4 år förflöt genom spel och skratt.
Då 13-åriga Sara fick efter 4 år i Jajce en möjlighet att börja i ett tjejlag i Novi Travnik. Klubben Mladost (Ungdomen på bosniska) blev en chans för Sara att hitta sig själv som fotbollsspelare och även ett steg mot en professionell karriär i fotboll. Under den här tiden gick en av hennes stora drömmar i uppfyllelse, Sara fick nämligen vara en del av Bosnien och Hercegovinas ungdomsrepresentation i internationella matcher. Definitivt den härligaste tiden i min karriär säger hon. Samtidigt var det också spännande att spela och umgås med de spelare som på den tiden var mina största konkurrenter.
Från BiH till Sverige
Efter klubbyte och 3 säsonger i Zfk Banja Luka blev det dags att byta inte bara lag utan även land, Sara började med en säsong i svenska Vadstena Gif för att därefter byta till hennes nuvarande klubb, Linghem BK. Genom alla matcher klubbyten och hinder var det familjen och hennes närmaste vänner som stöttade henne.
Sara är noga med att vara positiv och beskriva hennes minnen som fina och positiva, men läser man mellan raderna så inser man att hennes väg måste ha kantats av en hel del hinder. När hon beskriver sin tid i pojklaget i Jajce så säger hon att det var roligt och att hon lärde sig mycket, var det ingenting som var jobbigt då, frågar jag.
Som när man öppnar en dörr försiktigt och bara ser en smal remsa av andra sidan på samma sätt låter Sara en bara se en smal remsa av hennes smärta. Jo, i början var det jobbigt. De retade mig och gjorde sig lustiga över mig börjar hon men snabbt hittar hon tillbaka till sin positivitet och lägger till, men de accepterade mig snabbt och sen blev de mer som mina bröder. Ville ta hand om mig och skydda mig.
Jag är väldigt stolt över mig själv
Idag pendlar Sara mellan Sverige och BiH, arbetstillstånd är svårt att få i Sverige och enligt lag får hon spendera 3 månader i taget i ett land utan att ha visum.
Det är turbulent och emellanåt väldigt tufft, säger hon. Det känns som att jag är mittemellan, varken här eller där. Men det viktigaste är att jag får spela fotboll. Min passion för fotbollen är densamma som när jag som liten flicka spelade fotboll på gatan med mina kompisar, med skillnaden att jag idag spelar med mer erfarenhet och entusiasm. Jag jobbar hårt för att ständigt bli bättre. Även om det inte var exakt så här som jag hade föreställt mig mitt liv så är jag lycklig. Jag får jobba med min passion, har mina vänner och familj nära och jag är nöjd med den person jag är idag – jag är väldigt stolt över mig själv.
Du kanske också gillar
Minnen från 1 maj
Berättelsen om Indiras barn
#ŽeneBiH -boken om bosniska kvinnor
Top 10 bosniska Eurovision-bidrag
Eurovision song contest är enligt mig en av årets höjdpunkter, och Bosniens bidrag är så klart lite bättre än alla andra bidrag, oavsett hur de låter och oavsett vilken plats de hamnar på. I år är BiH inte med i ESC så för att inte sakna BiH för mycket kommer därför här en topp-lista på mina favvobidrag froomm Bosnia and Herzegovina! Så kan vi tillsammans åtminstone låtsas att BiH är med i år.
#10
Nino Prses -Hano (2001)
Den här låten är som ett fult barn bara en mor kan älska. Tanken var väl kanske att det skulle vara ”modernt möter traditionellt” men blev varken modernt, traditionellt eller särskilt bra. MEN, när kommentatorerna för Eurovision kallade bidraget för töntigt och bisarrt, och dessutom drev med Ninos namn så fick de sig en riktig omgång svordomar från familjemedlemmarna Kilim. Ingen kallar bosnier töntiga! Dessutom är låten lite som äckel-goda drycker, efter några gånger så är det inte så fasansfullt dåligt ändå.
#9
Deen – In the disco (2004)
Om Seven up var Bosniens version av Backstreet Boys så var Deen Bosniens Nick Carter, ni som fattar, fattar. Självklart kunde det inte bli annat än succé när han skulle representera Bosnien i Istanbul 2004. När Deen klev ut på scen i ljusa jeans, en tight, vit top och tre ceriseklädda dansare så gapade nog de flesta bosnier. Något liknande hade man inte sett i Bosnien och de flesta siade att vi skulle hamna på absolut sista plats. Deen blev hånad och kallad för allt möjligt i media och på olika forum, men gjorde riktigt bra ifrån sig och tog en 9:e plats i finalen.
#8
Maya Sar – Korake ti znam (2012)
Maya Sar, hennes piano och vackra röst, vad mer behövs? Ingenting om du frågar mig. Jag ryser varje gång jag hör den här låten. Bidraget klarade sig i semifinalen och kom på 18:e plats i finalen, dock förtjänade bidraget en mycket bättre placering än så, enligt mitt tycke.
#7
Regina – Bistra voda (2009)
Regina fick representera Bosnien under en period då det gick ganska bra på Eurovision, vi hade tagit en tredje plats och hamnat i top 10 ett antal gånger, så förväntningarna på Regina var skyhöga och som de levererade! En mäktig låt, lite konstig koreografi (men det är ju Eurovision trots allt) och en 9:e plats.
#6
Davor Popovic – Dvadeset i prvi vijek (1995)
Ett av Bosniens absolut största band var Indexi där Davor var frontfigur. 1995 representerade han dock Bosnien som soloartist med låten Dvadest i prvi vijek, en enkel och otroligt charmig låt som tyvärr hamnade på 19:e plats och som efter Eurovision aldrig riktigt fick något uppsving. Men jag tycker verkligen om den här låten och hans varma röst.
#5
Dino Merlin – Love in Rewind (2011)
Andra gången Dino Merlin representerade Bosnien gjorde han det med ett unikt och otroligt underhållande nummer, jag älskade musiken, koreografin och de där ooaoo i början. Det enda som stör är Mahir som springer runt och, ja vad han nu gör, men det blir bättre när han börjar spela trumpet. Dessutom väger de övriga upp det hela med sitt charmiga sätt. Avslutningen på numret är ren perfektion. En 6:e plats blev det, men borde så klart varit vinst.
#4
Dino Merlin & Beatrice Poulot – Putnici (1999)
Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då jag fick veta att Bosnien skulle representeras av självaste Dino Merlin, en artist inte enbart känd i Bosnien utan hela Balkan och även utanför. Hela min uppväxt har jag lyssnat på hans låtar och gått på hans konserter och nu skulle han representera oss i Eurovision. Det var helt otroligt! Det gick bättre för Bosnien är det hade gjort på många år, det blev en 7:e plats i finalen och en hel drös stolta Bosnier runt om i Europa.
#3
Fazla – Sva bol svijeta (1993)
All världens smärta finns i Bosnien ikväll sjöng Fazla på Eurovision i Irland medan kriget härjade i Bosnien. Detta var första gången som Bosnien deltog som självständigt land. Under omröstningen lyckades man till slut nå det belägrade Sarajevo och enorma applåder utbröt när den kända journalisten Senad Hadzifejzovic svarade ”Hello Millstreet!, Sarajevo Calling”. Detta är en smärtsamt vacker låt och ett bidrag som präglas av oerhört mycket känsla och historia. Ett längre inlägg om Fazla och hans väg mot Eurovision kan du läsa här.
#2
Hari Mata Hari – Lejla (2006)
Bosnien Hercegovinas bästa placering i Eurovision togs av Hari Mata Hari med låten Lejla, detta är faktiskt andra gånger som ett bidrag heter Lejla. Första gången var 1981 då Vajta representerade Jugoslavien. 2006 års bidrag kom på en tredjeplats precis efter Ryssland och Finlands rockmonster. Jag har nog aldrig någonsin hejat på någonting så mycket som jag 2006 hejade på Lejla. Inledningen, de vita kläderna, de traditionella instrumenten, de bosniska tonerna, Haris röst – nämn någonting som inte var magiskt i detta bidrag!
#1
Laka- Pokusaj (2008)
När jag hörde att en av min absoluta favoritartister skulle representera Bosnien i Eurovision höll jag på att göra på mig. Laka och hans syster Mirela är som två sagofigurer tagna ur någon av Tim Burtons filmer. De är kreativa, roliga och otroligt talangfulla och alla tre adjektiven kan upptäckas i deras Eurovision-bidrag. Jag har än idag inte accepterat att den här låter inte vann. Helt ofattbart.
Så där! Det var mina favoriter, vilka är dina?
Du kanske också gillar
Bosnisk musik för en nostalgisk road trip
Från krigets Sarajevo till Eurovision i Irland
5 saker att göra i Jajce, Bosnien och Hercegovina
Min hemstad Jajce, den kungliga staden, är en plats som under hela mitt liv alltid skänkt mig ro i kroppen och inspiration. Varje gång jag åker till Jajce så kommer jag hem med fullklottrade skrivböcker, med idéer och tankar. Det är någonting särskilt med den staden, vattnet som präglar det med sina floder, sjöar och vattenfall. Historien som med sina olika stormaktsvälden och perioder färgat av sig på stadens arkitektur och själ. Människorna som är bryska och stressade men ändå varma och välkomnande.
Om du någon har vägarna förbi Jajce så kommer här tips på vad du absolut inte får missa. Ja, om du frågar mig alltså.
5. Medvjed kula -björntornet och området runt
Medvjed kula, alltså Björntornet, är en byggnad som under min uppväxt har väckt både fascination och rädsla. Det berättas många olika historier om detta torn och varför det heter just Björntornet. Den mest populära historien är att det bodde björnar i tornet och att Jajce-borna slängde in kriminella i tornet som björnarna fick mumsa på. En vän berättar att när han var liten fick han höra att det inte bara var fångar som slängdes in i tornet utan även små barn som inte lyssnade på sina föräldrar. Ord och inga visor, vad gäller barnuppfostran i Bosnien.
Björntornet syns till höger Den andra historien och kanske den mer sannolika, är att tornet fick sitt namn då dess väggar var ”lika kraftiga som en björn”. På vissa ställen är tornväggarna så tjocka som 6 meter. Då jag har en fäbless för det mystiska så väljer jag dock att tro på den första versionen!
Medvjed kula och dess tjocka väggar I huset bredvid Björntornet bor nära vänner till familjen, mormodern i huset umgicks med min mormor, mamman umgicks med min mamma, min pappa var bästa vän med pappan som tyvärr gick bort redan på 80-talet. Så sonsonen, Adnan, och jag var liksom menade att umgås. Vilket vi också gjorde under många år. Detta innebar att jag spenderade mycket tid i området runt Medvjed kula. Lokalen under huset blev ett café och där samlades vi, och många andra, kväll in och kväll ut. När Adnan hittade sitt livs kärlek så höll de en del av bröllopet just där utanför Medvjed kula. Ett typiskt bosniskt bröllop med mycket folk, mycket mat och mycket musik och dans. Helt enkelt underbart. Många fina minnen som har skapat en särskild plats i hjärtat för denna plats.
Hela området är värt ett besökt, tillåt dig själv att stanna upp om du tar dig hit. Titta upp på Medvjed kula och låta fantasin skena iväg, sitt på kanten av stadsmuren och se på när folk rusar ner till stan eller tillbaka hem, prata med lokalbefolkningen -jag lovar du kommer att få höra de mest osannolika historierna. Gå ner i katakomberna och låt dig fascineras av allt de har att erbjuda. Promenera bort till Sankta Marias kyrka och Sankt Lukas klocktorn. Historien är levande här och den känns i varenda del av området.
Förresten, familjen Dedic som bor i huset bredvid Medvjed kula har några extra rum som de gärna hyr ut till turister, så vill du bo mitt i Jajces historiska kärna så hör av dig till dem. Här finns information: http://www.jajceadventure.com/index.php/en/accommodation/private-accommodation/private-rooms-in-the-medieval-part-of-town
4. Vattenfallet
När du promenerar i centrala Jajce så kan det vara lätt att bara gå förbi den där fina parken mitt i staden, för det är nämligen så att det allra bästa med parken inte syns från gatan. Först när du har tagit dig förbi hela parken kommer du till huvudnumret -vattenfallet! Vattenfallet är Jajces stolthet och det som oftast förknippas med staden. Det ca 20 meter höga vattenfallet brukar beskrivas som platsen där floden Vrbas omfamnar floden Pliva.
Oavsett hur du väljer att ta dig an vattenfallet så kommer du att bli imponerad, det finns nämligen 3 sätt jag vill tipsa om. Det första är min favorit, att gå genom parken till vattenfallets högsta punkt och stå så nära vattnet som möjligt. Det är omöjligt att vara någon annanstans i tankarna för vattenfallet tar över alla dina sinnen; bruset som överröstar allt, den ljuvliga doften och känslan av vattnet och så klart att få se denna naturkraft på så nära håll är någonting alldeles särskilt.
Nummer 2. För bara några år sedan byggdes en plattform nedanför vattenfallet vilket möjliggör en fantastisk syn. Ha dock i åtanke att du med största sannolikhet kommer att bli lite blöt om du närmar dig vattenfallet, men oftast är det så varmt på somrarna så de allra flesta har ingenting emot det.
Det tredje sättet erbjuder varken doften eller känslan men däremot en galet fin utsikt. Från andra sidan Jajce kan man alltså njuta av den här vyn, vattenfallet med staden bakom. Med denna utsikt är det lätt att förstå Jajce-bornas stolthet både över sitt vattenfall men även över sin stad.
Om du råkar befinna dig i Jajce under första veckan i augusti så har du tur för så brukar staden hålla en simhoppartävling på vattenfallet. Detta är ett spektakel som drar till sig både turister och lokala så var beredd på att trängas!
3. Stari grad -medeltida fort
Hela Jajce är som ett enda stort museum, och Stari grad är kronjuvelerna. Stari grad betyder ordagrant den gamla staden, och är ett medeltida fort. Efter en rejäl uppförsbacke, som i sig är en upplevelse med kullerstensgator och gamla vackra hus, får du betala ca 10kr i inträde och därefter äntligen få kliva in i fortet. För de historieintresserade är fortet en spännande pusselbit i Jajces historia och väl inne är det inte svårt för fantasin att spinna iväg och man börjar föreställa sig hur kungligheterna levde på 1400-talet. Men för de som inte kan Jajces historia kan det vara svårt att greppa betydelsen detta fort har haft, särskilt med tanke på att det inte finns mycket information på plats. Så ett tips är att läsa på lite innan.
Men historieintresserad eller inte så är rekommendationen ändå att ta sig upp hit, för väl framme kommer du att mötas av en hisnande utsikt som får dig att glömma kullerstensgatorna som fick dig att svettas. Härifrån kan du se ut över hela Jajce, i alla fyra vädersträck.
Några av mina finaste minnen med mina föräldrar har jag härifrån, vi brukar gå upp till Stari grad minst en gång varje sommar och de brukar peka ut var de bodde som barn, var deras skolor låg och var de olika områdena i Jajce ligger och vad de heter. Självklart ser man vårt hus också, så mamma och pappa går upp hit ibland för att kolla att allt står rätt till med taket.
2. Jajces stadskärna
Hela Jajces stadskärna känns som ett enda stort utomhusmuseum. Vart man än vänder sig så upptäcker man gamla hus, portar och byggnader. Man hittar spår från Österrikisk-Ungerska tiden, från Titos Jugoslavien och från kriget på 1990-talet, allt samlat mellan två medeltida portar, Banja Luka-porten och Travnik-porten. Ska man vara helt korrekt så präglas staden av 4 stormaktvälden: den romerska, den bysantiska, den ottomanska och den österrike-ungerska.
Ja, det är så häftigt som det låter. Nej, förresten, det är bättre. Om somrarna samsas turisterna och lokalborna om de trånga gatorna, de små butikerna och så klart caféerna. Särskilt mycket folk är det på onsdagar då den lokala marknaden äger rum, då kommer dels handlare men framför allt köpare till Jajce för att hitta de bästa grönsakerna, köttbitarna och ostarna. Ska du besöka marknaden så får du dock inte vara någon sjusovare, de bästa varorna försvinner fort så det gäller att gå upp i tid!
Jajces stadskärna är liten men det tillåter också att man hinner med ganska mycket under en och samma dag då de flesta sevärdheter är koncentrerade till en hanterbar area. Så när du ska till Jajce ha höga ambitioner om att hinna med mycket, men glöm inte att också stanna upp på varje ställe och njuta av den unika och vackra stad du befinner dig i.
1. Brana -badplatsen
Att jag är så besatt av vatten är kanske inte så konstigt med tanke på att vatten präglar min hemstad Jajce och därmed även mina första år i livet. Två floder som ringar in staden, två stora sjöar, ett vattenfall och så klart Brana.
Det är inte särskilt konstigt att denna plats toppar min Jajce-lista när detta faktiskt är min favoritplats på jorden. Brana är en anspråkslös badplats som tagen ur en saga. Det första som slår en när man närmar sig är doften; en frisk doft som påminner om doften av färsk vattenmelon blandat med havsbris. Ni hör ju, det blir inte mycket bättre än så! Ett hett tips är att komma dit tidigt på morgonen och få ha den här platsen alldeles för sig själv. Med tidigt menar jag mellan 9-10, de flesta kommer mellan 12-13.
Brana är beläget ca 3 km från Jajces centrum och samlar hundratals besökare varje dag under de varmaste månaderna. När yttertemperaturen överstiger 30 grader blir badvattnet över 20 grader varmt. Är man som jag så nöjer man sig med detta; sola, bada, läsa och umgås.
Men för er rastlösa kan jag tipsa om att ta en promenad till Plivska Jezera som ligger ca 1 km från Brana. Förutom galet vackra vyer kan man där hyra båtar, äta, fika och besöka de världskända kvarnarna. Sen kan man promenera tillbaka till Brana för ett kvällsdopp i solnedgången.
Det finns inte många matställen eller affärer i nära anslutning till badplatsen så glöm inte att ta med dig vatten och snacks. Ska du bara tillbringa en dag i Jajce och aldrig varit där tidigare så är kanske inte Brana det första jag rekommenderar dig att se men om du har några dagar och vill uppleva någonting utöver det vanliga så vakna tidigt, bege dig till Brana och njut av en plats som alldeles säkert kommer bringa dig ro och avslappning.
Det var mina 5 bästa tips! Vilken stad i Bosnien och Hercegovina tycker du att man absolut inte får missa?
Minnen från 1 maj
1 maj, vårsolen värmer, grillen doftar gott och 10-åriga Irma nyser för att hon är pollenallergiker. Nej, mina 1 maj-firanden var aldrig så där magiska som mamma och pappa beskrev deras firanden i 1980-talets Bosnien och Hercegovina. Visserligen upplevde vi båda vårvärme och grill men de beskriver en helt annan stämning, en annan tid.
1 maj i ex-yu var stort. Arbetarnas dag, hela folkets dag. Alla var lediga, glada och förväntansfulla. Planer på firandet gjordes upp dagarna innan och ju fler man var desto bättre. Trots allt så var ju gemenskapen, det kollektiva, det allra viktigaste. Näst viktigast var så klart det grillade lammet. Och väderprognosen, ja den diskuterades sällan så flitigt som det gjorde precis innan 1 maj. När vi kom till Sverige så fortsatte min familj att fira 1 maj, de första åren var vi många och stämningen påtagligt lik den i BiH. Allt eftersom åren gick så blev vi färre, inte av någon särskild anledning utan kanske för att livet i Sverige var annorlunda och vi så småningom också blev annorlunda. I vår familj fortsatte vi att uppmärksamma 1 maj, dock stillsamt i vår trädgård med mamma, pappa och två småtjejer. Mycket skratt, mycket kött och många pappersnäsdukar för lillsyrran är nämligen pollenallergiker också.
Jag har många kära minnen från dessa stunder men de finaste minnena är inte mina egna, det bästa jag visste var nämligen att få ta del av mina föräldrars minnen. Generöst delade de med sig av den ena galna berättelsen efter den andra. Karaktärerna som de målade upp fick ett eget liv i min fantasi och allt de beskrev såg jag tydligt framför mig. Ibland fick vi lyssna på historier som de redan hade berättat en gång, men det gjorde inte så mycket, syrran och jag skrattade ändå, med mamma och pappa men också lite åt dem.
Så för att föra vidare den här traditionen och för att ni ska få känna på 1 maj-stämningen som jag hade under min barndom har jag bett några personer beskriva sina bästa 1 maj-minnen. Hoppas ni njuter av deras berättelser men också passar på att skapa egna!
Mamma och pappa
En stund av många med skratt tillsammans med familjen Pappas första reaktion är lika förutsägbar som den är rolig: Grillat lamm! De berättar om olika saker med enas till slut om en berättelse. En släkting hade precis ätit klart sin portion av det grillade lammet och gick ner till vattnet för att tvätta händerna när han tappade balansen och plumsade ner i vattnet!
Almedina Muric Smajlovic
Att grilla under första maj har alltid varit en självklarhet i vår familj, precis som hos många andra bosniska familjer. Jag har många fina minnen från denna högtid, men det bästa första maj- minnet är nog när jag och min man grillade för första gången i våran alldeles egna trädgård.
Det var en underbar känsla att få köpa en grill och sedan tända den i sin egen trädgård. Vi bjöd över familjen och det var en dag full med kärlek, skratt och god grillmat.
Sadeta Muric
Kära Irma, hur ska jag kunna välja ett enda minne? Innan jag börjar så måste jag förklara en sak, det första man måste veta om 1 maj så som vi firade är att detta var den största och bästa dagen på året för kompisgänget. Den här dagen var alla ute i naturen. Kompisgänget var stort och alla umgicks med alla.
Man drack och åt som om man inte hade sett mat förr. Barnen sprang runt, lammet grillades och kvinnorna serverade maten. Det var en omtumlande och oförglömlig dag. Det är svårt att hitta det finaste minnet men det däremot så kommer jag ihåg en särskilt ovanlig 1 maj. Det var en gång när det började snöa på 1 maj, men vi var envisa och vägrade att ge upp vår tradition och vårt firande. Så vi tog gummibåtar så att vi kunde skydda grillen från snön och fortsatte som om ingenting hade hänt. Skämtsamt sa vi att ingenting kunde förstöra vår ”cejf”. Detta var på den gamla tiden.
Meho Kapo
Första kärleken, första gången jag tjuvrökte, första spelet…det är många ”första” som är svåra att minnas. Men en första maj kommer jag aldrig att glömma, varken dagen eller de beslut som då togs.
Året är 1972 och maj är den första. Efter den traditionella sammankomsten runt lägerelden beslöt jag och mitt standardgäng på 8 killar att lämna naturen och bege oss ner till stan, till Bascarsija.
Det är en bit att gå till Bascarsija så när vi ser spårvagnen närma sig så faller beslut nummer två, vi ska åka med spårvagnen, fast på vårt eget sätt. Vi springer fram till en av vagnarna, hoppar på stängerna på utsidan och ser till att hålla i oss allt vi kan. Det är ofattbart för mig idag att vi ens kunde hålla oss kvar, våra små fingrar höll i en platt kant, skarp som en kniv, medan vi stod på en tunn stång.
Nästa station är Carsija och vid en kurva ser vi en kropp ligga på marken nedanför oss. Plötsligt inser vi att vi ju känner igen den där kroppen -det är vår Rajkan som har ramlat av!
Tredje beslutet tas i tyst samförstånd, resten av gänget hoppar av tåget och springer fram till Rajkan, vi lyfter upp honom och efter en kortare inspektion bär vi honom till närmaste sjukhus. Några undersökningar senare får vi åter träffa vår vän vars arm nu pryds med gips från handled till axel. Lättade över att han mår bra börjar vi stoja och skratta, dekorera gipset med teckningar och olika budskap. Och mitt i allt detta, utan att vi vet om det då, tas ännu ett beslut -1 maj 1972 blev sista gången någon av oss tjuvåkte med spårvagnen.
Den gröna spårvagnen som Meho och hans kompisar tjuvåkte med i just den kurvan där kompisen Rajkan ramlade av.
Texterna på bosniska
Två av mina vänner skrev sina texter på bosniska och även om denna blogg är tänkt att vara på svenska så tycker jag ändå att det finns en poäng i att dela med mig av deras exakta ord, för vissa saker går helt enkelt inte att översätta.
Sadeta Muric
Ne znam sta da izaberem draga moja Irma, Ali hocu svakako da ti nesto napisem. Kao prvo: to je bio najljepsi drustveni Dan u godini (privatni porodici zivot je nesto drugo). Toga dana je Sve zivo vani u prirodi. Drustva su veliki i sarolika. Znalo je biti tjejsnack da se guramo kao na moru na plazi. Jelo se i pilo kao da smo svi iz gladi pobjegli. Djeca su trckarala, odrasli okretali jagnje na raznju, a zene servirale. To su bili burni i nezaboravni dani. Najljepsi je tesko izdvojiti, ali ima jedan najneobicniji: na Prvi maj pao je snijeg iako u nasoj zemlji tada vec sve izvegetira. Mi smo bili uprni, ovilliga se uzelibgumenjake, pokrili cerad razanj i uzivali citav Dan. Salili smo se da nam nista ne moze pokvariti cejf. To je bilo u drivna davna vremena.
Meho Kapo
1. maj, dan kad sam spoznao znacenje pojma, odluka!
Pocetaka ljubavi, ratova, pusenja, kockanja i masa drugog, tesko se sjecamo, ali kad je sta zavrseno, prestalo itekako, bez obzira da li je to nekim ugovorom ili licnom odlukom.
Godina je 1972. a maj je Prvi. Nakon tradicionalnog druzenja uz logorsku vatru koje se prelilo u kratku noc, moja raja i ja, nas osmorica standardnih, odlucimo da idemo na Prvomajski uranak na Vrelo Bosne. Veoma inenzivnim ”skaniranjem” situacije konstatujemo da tu nema puno toga interesantnog za nas, i taman kad su se cevapi poceli zivahnije po rostiljima kotrljati, odluka, idemo mi na nasu Bascararsiju gdje se mnogo bolje snalazimo. Uz salu i smijeh pretrcasmo Velikom i Malom alejom, susrecuci masu svijeta na putu ka Vrelu Bosne, usput ratujuci sa kocijsima braneci se od njihovih kandzija, cim bi se kocijama primakli jer su znali da ce mo se zkaciti. Polazna, tramvajska stanica, Ilidza, i odluka, ne, necemo se voziti, ”viorit” ce mo. Avanturu je tesko zapoceti na toj stanici i opet, odluka, bez glasanja, idemo do Energoinvesta. Sledeca stanica prema Carsiji.
Prvi je nas, ”vasingtonac”, sa uskim olucima u koje cak i nasi mali prsti jedva stanu a ivice, ostre k´o noz, urezuju se u njih. Pod nogama tanka lajsna i nije mi jasno ni dan danas kako smo mogli na tome, ne samo stajati, nego i sve one sejtanluke izvoditi. Viorimo mi, viore zastave, drzavne, republicke i partijske sve dok neko ne povika, gotov je. Okrenem se i pogledam tijelo pored pruge kako se valja. Drugari pocese skakati, posto je tramvaj tu usporio zbog krivine a i blizine stanice, Marindvor, na kojoj sam se i ja sigurno otkacio. Potrcasmo prema covjeku misleci da je neko kojega je tramvaj udario ali… ne, to je bio nas Rajkan koji je spao zbog te krivine. Drzi se za ruku, stisce zube i ne govori nista. Mi kao jedan, odluka, dizemo ga i trcima s njim u dom zdravlja u Vrazovoj, tu u blizini.
Nakon ukazane prve pomoci salju ga na Kosevo u bolnicu, a mi za njim bas kao da smo zvijezda repatica. Opet smijeh i zezanje jer ni ne znamo drugacije. Nista kola hitne pomoci. Bolnica, detaljnije pretrage, slikanja i gips do ramena. Potpisujemo se i saramo poruke po bjelini olovkama i flomasterima koji se odnekud stvorise ,i opet samo smijeh. U sred te ekstaze, u istom trenu, svi stadosmo, pogledasmo se, ne rekosmo nista ali je odlika pala. Od tog dana, tog Prvog maja, nikad se vise niko od nas nije kacio.
Od tog dana, tog Prvog maja 1972. godine smo se kacili samo za ono sto je mnogo ljepse.
Du kanske också gillar
#ŽeneBiH -boken om bosniska kvinnor
Edin Dzemat-matlagningens Zlatan
Berättelsen om Indiras barn
Historiens mest ironiska monument
Bosnisk humor är speciell. Den kan beskrivas som sarkastisk, morbid och ibland, eller oftast, väldigt elak. Dock med glimten i ögat! Detta märks inte minst på de smeknamn, eller öknamn, som finns bland kompisgäng.
Om någon har några kilos övervikt så kallas personen rent och slätt ”debeli” (tjockis). Fasters man älskade Jadro-kex så mycket att han blev kallad för Jadro. Personer med glasögon kallas coro (blindis), min flintskalliga kusin kallas än idag för celo, (flintis).
Men det värsta som jag hört var ändå när en man var med om en brand och fick omfattande brännskador, så fick han också ett smeknamn på köpet: sprzo (ungefär brännis).
Att bosnier har en speciell humor märks i vår musik, litteratur och film, men tro det eller ej även i utomhusmiljön.
Under den mångåriga belägringen av Sarajevo rådde det så klart matbrist i staden och de internationella hjälporganisationerna skickade mat, eller jag menar ”mat”. För innehållet i konserverna som skickades var inte alltid ätbar mat. Bland annat skickades överblivna konserver från Vietnamkriget och deras bäst-före-datum var minst sagt utgånget. Andra konserver innehöll fläskkött, någonting som majoriteten av Sarajevoborna inte åt. En Sarajevobo ska ha sagt ”Jag skulle hellre genomgå en belägring till än behöva äta en ICAR-konservburk till”. Trots det åt man av maten, för det var ju den enda som fanns.
Till historien hör att annan typ av hjälp också uteblev för de totalt utlämnade medborgarna i Sarajevo: skydd, vapen och åtgärder för att få slut på belägringen syntes inte till. Skämtsamt sades det att Sarajevo fick mer hjälp av den Colombianska drogkartellen än FN, då kartellen åtminstone försåg dem med vapen som de kunde försvara sig med.
Hursomhelst efter kriget, för att tacka FN för dessa oerhört generösa bidrag reste Sarajevoborna historiens mest ironiska monument, nämligen det numera kända ICAR canned beef-monumentet. Känsliga läsare ska ha i åtanke att detta monument inte är ett tecken på otacksamhet utan enbart på den briljanta humor som många gånger var det som gjorde att folk överlevde med sinnet i behåll i belägringens helvete.
Monumentet är en enorm konservburk och inskriptionen lyder:
”Monument till minne av de internationella hjälpinsatserna. Från tacksamma Sarajevobor”.
Berättelsen om Indiras barn
Det är barnen som ska stå i centrum för denna berättelse, säger Indira. Hon vill absolut inte att detta ska handla om henne, men med en så otrolig människa är det är svårt att låta bli. Indira Alikalfic är filantrop, affärskvinna och grundare till välgörenhetsorganisationen Våra barn.
Det hade redan börjat skymma och jag kände snöflingor falla lätt mot mitt ansikte. Jag tog en stillsam promenad längs med Drottninggatan, förbi Riksdagshuset för att slutligen hamna i Gamla stan. Under promenaden möttes jag av ett par välklädda personer som skyndade ut från Riksdagshuset och några huttrande turister som försökte njuta av ett iskallt Stockholm. Själv var jag påpälsad och kunde uppskatta både vädret och promenaden.
Gamla stan, Stockholm Café Schweizer i Gamla stan var min ändhållplats så jag klev in, köpte en smörgås och satte mig för att kasta en sista blick på upplägget för kvällens intervju; researchen var gjord, frågorna var nedskrivna, inspelningsappen på mobilen var på, penna och papper var framme. Jag var redo!
Hur skulle jag ha kunnat veta att det var slöseri med tid? Vad jag än hade gjort så hade jag aldrig kunnat förbereda mig på det som komma skulle. Jag hade föreställt mig en enkel intervju med raka frågor och svar, årtal, ramar och tydlighet. Istället fick jag någonting mycket mer värdefullt än alla de svar jag trodde jag skulle få, jag fick inte bara höra helt otroliga historier -jag fick uppleva dem. Och det, det kan man inte förbereda sig inför.
Inte bara grundare av våra barn, även driven affärskvinna
”Varför sa du inte till att du ville ha fika?! Jag hade ju bjudit dig! Indira grälade moderligt på mig när hon såg min smörgås. Vi hade precis hunnit hälsa och satt oss ner när Indira upptäckte att jag hade gjort det oförlåtliga. Indira, inte bara grundare av våra barn utan även driven affärskvinna äger flertalet caféer i Stockholm, bland annat det vi satt på denna kväll, och som ägare och värdinna var det ju så klart hon som skulle bjuda på fika. Jag svarade inte så mycket utan log mest för mig själv och tänkte typiskt bosnier.
I början var Indira inte med i kallpratet; hon var varm och hjärtlig men hon höll samtidigt ett öga på personalen, tittade lite nyfiket på vilka som klev in på caféet och sneglade på sin telefon. Jag tänkte dock inte särskilt mycket på det utan det var först när jag ställde min första fråga som jag märkte hur hon förändrades helt.
När Indira fick svara på varför hon startade stiftelsen Våra barn så var det som att se en brasa ta fyr, hela hon sken upp, hennes bruna ögon blev mjukare och fick en varmare ton, hon började gestikulera och med en enorm inlevelse tog hon med mig på en resa jag sent skulle glömma.
Barn är den mest utsatta gruppen i dagens Bosnien och Hercegovina
Föräldralösa barn och barn med funktionsvariationer är den mest utsatta gruppen i dagens Bosnien och Hercegovina. Än idag existerar tabun och fördomar kring dessa barn, stöd från samhället och staten är väldigt liten och inte sällan hamnar barnen på gatan istället för de få barnhem som finns, förklarar Indira.
De barn som får hjälp och hittar till ett barnhem får bara bo där tills de blir myndiga, därefter får de klara sig bäst de kan. Bara för att barnen blir myndiga så innebär inte det att fördomarna försvinner, därför är det ofta svårt för dem att få ett jobb och bli en del av samhället. Av dessa anledningar var det viktigt för vår organisation att initiera en långsiktig satsning för barnen fortsätter hon.
Inte sällan hamnar barnen på gatan istället för de få barnhem som finns
Under många år jobbade Indira, hennes syster och massor av andra volontärer med att försöka bygga upp en organisation, en stiftelse, som skulle kunna hjälpa barnen i BiH. Den långsiktiga satsningen och arbetet ledde till att Våra barn idag driver ett barnhem, second hand butik och ett ”half-way-house”, alltså ett hem för de ungdomar som är myndiga men som ännu inte hunnit etablera sig i samhället. Än idag drivs Våra barn enbart av volontärer, alla pengar som stiftelsen samlar in går oavkortat till barnen. Resten, så som möten, resor och andra aktiviteter bekostas av styrelsen och volontärerna.
Volontärer för Våra barn 
Våra barn och Prins Carl Philip 2 veckor på barnhemmet i Mostar
Startskottet för stiftelsen var en vistelse på ett barnhem i Mostar för många år sedan. Efter att ha bott på barnhemmet i över 2 veckor hade hela Indiras liv förändrats. Hon hade sovit på barnhemmet, ätit tillsammans med barnen och lekt med dem. Denna upplevelse fick henne inse att hon inte kunde åka hem till Sverige utan att göra någonting för att dessa små människor skulle få en tryggare tillvaro. I tårar åkte hon tillbaka till Stockholm men lovade att hålla kontakt -ett löfte hon höll med råge.
Under det kommande året ringde Indira barnen på barnhemmet varje kväll 20.00 och läste upp ett brev. Hon kallade det ”nyheter från Sverige”. De kvällar hon inte kunde fick hon släkt och vänner att engagera sig och ringa. Hon berättar att hennes brev blev mer är bara en rolig rutin för barnen på barnhemmet, de kände sig sedda och framför allt kände de att de hade någon som brydde sig om dem.
Jag har 52 barn!
Vissa av dessa barn har Indira kontakt med än idag. Hon börjar berätta om Sanela, en tjej som Indira träffade på barnhemmet och nu har följt i många år. Sanela har haft ett tufft liv men jobbar idag i en av Våra barns second hand butiker. Plötsligt börjar Indira leta efter sin telefon och innan jag hinner fatta vad som händer har hon ringt upp Sanela och ber henne berätta om Våra barn för mig.
Jag vet inte vem som är mer engagerad i att berätta om den andra; Indira om Sanela eller Sanela om Indira, men kärleken mellan dem är påtaglig. Efter några minuter så lägger Indira på och förklarar att en sådan här nära kontakt har hon med alla barnen från barnhemmen. Skrattandes utropar hon: jag har 52 barn!
Barn med funktionsvariationer placeras på mentalsjukhus
Ett annat av barnen som hon har väldigt nära kontakt med är 29-åriga Armin. Armin föddes med ett funktionsvariation som har paralyserat hela hans kropp, berättar Indira, men huvudet är det inget fel på, lägger hon till och fortsätter: han är så otroligt intelligent, diskuterar världshändelser, är sportintresserad och pratar fyra olika språk. Men på grund av hans funktionsvariation bor han på ett mentalsjukhus med minimal möjlighet till utveckling.
Placering på mentalsjukhus är inte ovanligt för barn och unga med funktionsvariationer i Bosnien och Hercegovina, då det finns minimalt med stöd placeras barnen ofta i redan befintliga institutioner och då oftast mentalsjukhus. Oavsett funktionsvariation. När Indira träffade Armin för första gången hade han spenderat 7 år i ett och samma rum. Allt på grund av brist på en rullstol.
Tack vare pengarna från Våra barn har Armins livskvalité förbättrats på många sätt, han har en mer aktiv vardag, hans mamma fått lön för att ta hand om honom, någonting som är väldigt ovanligt i BiH och just nu pågår en insamling för att köpa en ny rullstol till honom.
Indira berättar om när Armin för första gången på 7 år fick lämna mentalsjukhuset. Det blev en utflykt till Sarajevo och Indira och Armin gjorde allt som man måste göra som turist i Sarajevo, de åt cevape, drack bosniskt kaffe och besökte sevärdheter.
Barnen betyder allt för mig
Ännu en gång tog Indira fram mobilen och denna gång ringde hon till personalen där Armin bor för att vi skulle få prata med honom. Armin svarade glatt och direkt började Indira att skoja med honom om snygga tjejer som hon har hittat till honom. Armin skrattade så han kiknade och vi likaså.
Många skratt när Indira ringde till Armin. Till vänster en av Våra barns volontärer Larisa Aganovic När vi hade skrattat klart så frågade jag Armin vad Indira och organisationen betydde för honom. Han blev direkt allvarlig och svarade kort: Allt. De betyder allt för mig.
Vi har alla ett ansvar för dessa barn
Vi fortsatte att prata och berättelser om barns öden avlöste varandra; Irma som de hittade fastbunden i en rullstol då hon hade en funktionsvariation som gjorde att hon inte kunde sitta upprätt, en annan tjej som hamnade i prostitution, en kille som blev narkotikamissbrukare. Vissa kunde Våra barn hjälpa, andra inte.
Men vi har alla ett ansvar, vi måste göra det vi kan. Vi kan inte välja att vara medmänskliga ibland, antingen är du medmänniska eller så är du det inte. Sånt går inte att styra med en fjärrkontroll.
Antingen är du medmänniska eller så är du det inte.
Medmänsklighet kan man inte stänga av säger Indira.
Jag lät det vara hennes sista ord och la ner min penna. Vi kramade om varandra länge och till slut sa vi hej då.
Medan jag packade ihop mina saker och gick mot utgången så kände jag mig alldeles omtumlad. Jag hade blivit otroligt rörd av detta möte med Indira och alla hennes barn. För det är så det känns, genom Indira fick dessa barn sin röst hörd och sin historia berättad.
Det blev trots allt som Indira ville, en berättelse om barnen
Till min förvåning insåg jag att Indira trots allt hade fått som hon ville, det blev inte någon intervju om henne. Det var barnen som fick stå i centrum.
Ute hade skymningen blivit till kväll och snöflingorna hade förvandlats till stora regndroppar som föll i ansiktet på mig. Snabbt skyndade jag mig bort från Gamla stan och mot Hötorget. Jag försökte smälta alla historier jag hade hört, föreställa mig alla barn vars liv jag hade fått en liten inblick i men framförallt undrade jag hur jag någonsin skulle kunna beskriva det jag precis hade hört. De ord jag har att tillgå är helt enkelt för små för att beskriva det stora jag hade fått ta del av.
Trots det kommer här ett försök. För dessa barn måste få hjälp och ännu mer hjälp.
Vill du stötta Våra Barn? Det bästa sättet är att bli månadsgivare: http://www.varabarn.nu
Pyramider i Bosnien
Världens äldsta pyramider eller nutidens största bluff?
Bakgrund
2005 hamnade Bosnien och Hercegovina plötsligt i rampljuset när Semir Osmanagic hävdade att han hade upptäckt en pyramid i Visoko, nordväst om Sarajevo. Ingen kunde tro detta, allra minst jag, men han sa sig ha upptäckt ett berg som hade en oförklarlig triangulär form som inte kunde vara naturlig.
Efter ett tag så upptäckte han att denna pyramid inte var den enda i området och under ytterligare efterforskningar så upptäckte han inte mindre än 3 pyramider till. Den stora pyramiden fick namnet solpyramiden och de små fick heta: månpyramiden, drakpyramiden och kärlekspyramiden.
Semir Osmanagic framför publik i Visoko I sin bok från 2005 skrev Osmanagic att pyramiderna inte var det enda som de skulle hitta där utan att de så småningom även skulle hitta tunnlar under pyramiddalen. Utgrävningarna fortsatte och under 2006 hittade Osmanagic och hans team vad de påstod var ett stort nätverk av tunnlar, korsningar och kamrar.
Varför är detta så häpnadsveckande?
Säg att vi litar på allt Semir Osmanagic säger sig ha upptäckt, dessa berg är verkligen pyramider och tunnlarna under pyramiddalen verkligen skapades för 30 000 år sedan som Osmanagic påstår. Varför skulle detta vara så otänkbart? Människan har ju upptäckt pyramider runt om i världen i alla år, varför inte i Bosnien Hercegovina också?
Det är så klart inte omöjligt, men om det är sant så omkullkastar det väldigt mycket av det som vi trodde oss ha vetat om vår egen historia. Vi vet idag att de egyptiska pyramiderna är ca 4500 år gamla medan Osmanagic hävdar att de bosniska pyramiderna är 12 000 år gamla. Detta innebär att dagens forskning torde uppdateras både vad gäller människoskapade konstruktioner på Balkan (minst) men även människors tekniska avancemang.
Underjordiska tunnlar Delade åsikter kring pyramiden
Skeptiker menar att pyramiden är ett naturfenomen och att det finns tillräckligt med bevis för att avvisa Osmanagics teorier:
- Ovan nämnda argument kring dateringen av de bosniska pyramiderna.
- Ett sådant här projekt hade krävt massor av människor som arbetade med att bygga pyramiden. I närheten av de egyptiska pyramiderna har arkeologer hittat både gamla bostäder men också efterlämningar av de människor som byggde pyramiden. I Visoko har inget sådant påträffats.
- I den bosniska kulturen, myterna och legenderna nämns aldrig någonting om pyramider.
- All forskning som finns idag visar att människan inte hade det tekniska kunnandet under den här perioden för att kunna bygga denna typ av konstruktion.
Samtidigt så har arkeologer och forskare från hela världen hållit med hela eller delar av Osmanagics teori. De menar att de bland annat har kunnat bevisa att solpyramiden har ett oförklarligt energifält i mitten och hypotesen är att det användes för att bota krämpor och sjukdomar.
Pyramiderna i Egypten Vad tror jag?
Jag är ärligt talat otroligt skeptisk, utifrån allt som jag lärde mig när jag läste till historielärare så känns detta väldigt osannolikt, men människor har tidigare blivit förvånade av upptäckter som har förändrat vår världsbild. Varför skulle detta inte kunna vara en sådant upptäckt? Min största farhåga är att i ivern att gräva upp pyramiderna så förstörs andra arkeologiska lämningar som kanske inte är lika fascinerande som pyramider och underjordiska tunnlar, men som ändå är av historiskt värde.
Nyfiken som jag är så kommer jag i sommar förmodligen att åka till de bosniska pyramiderna och se om jag blir en ännu större skeptiker eller om jag kanske blir överbevisad. Hur som helst kommer det att bli spännande!
Men tillbaka till min första fråga, världens äldsta pyramider eller nutidens största bluff? Vad tror du?
Du kanske också gillar
Bosnisk historia i Skillingaryd
#ŽeneBiH -boken om bosniska kvinnor
I ett land där kvinnor får varken den uppskattning eller synlighet som de förtjänar har tre unga, välutbildade och inflytelserika tjejer beslutat sig för att göra någonting åt saken. Amila, Masha och Hatidza vill synliggöra bosniska kvinnor och inspirera till vidare kamp för jämställdhet i Bosnien och Hercegovina. För Mitt Bosnien de berättar de om sitt initiativ #ŽeneBiH (Bosnien och Hercegovinas kvinnor) som växte från en liten online-kampanj till en folkrörelse.
Frustration blev startskottet
Mars 2018 stötte Amila på en stor kampanj för chips vars budskap var riktad till unga tjejer, på chipspåsarna fanns diverse uttryck så som ”you can do it” och ”girl power”. Trött på kommersialiseringen av feminismen påbörjade Amila, Masha och Hatidza samtala om hur de skulle kunna lyfta bosniska kvinnors rättigheter på ett mer värdigt och respektfullt sätt.
Foto: Imrana Kapetanović Från kampanj till bok
Hatidza berättar: Vi började med att skapa en liten online-kampanj som vi själva finansierade och delade i våra sociala medie-kanaler. Dagligen delade vi bilder med korta biografier och fotografier av ett 30-tal kvinnor som har haft betydelse för BiH:s historia. Kampanjen blev snabbt viral och engagerade många. Detta öppnade äntligen upp för ett samtal om de kvinnliga bidragen till BiH:s historia och utveckling. Och det var ju det som hela tiden hade varit vårt mål, att skapa en dialog om de bosniska kvinnornas prestationer. Vi lyckades med detta mål och mer där till, idag exakt ett år efter att vi startade denna lilla kampanj har boken #ŽeneBiH landat i våra läsares händer säger Hatidza.
Det var dock aldrig meningen att det skulle bli en bok, men efter kampanjlanseringen blev tjejerna översköljda av positiva reaktioner och så berörda och inspirerade att detta triggade dem till att vidareutveckla sin idé och samla korta biografier av 50 betydelsefulla bosniska kvinnor i boken
#ŽeneBiH.Många hinder på vägen
Vi möttes av många hinder fortsätter Amila, vi var en informell grupp utan några ekonomiska resurser, varför hela boken behövde finansieras av privata donationer samt en crowdfunding-kampanj. Ett annat, nästan större, hinder var bristen på tillförlitliga källor om dessa kvinnor, framför allt de kvinnor som levde många år sedan och om vilka det idag saknas information i arkiv och litteratur.
Informationen om kvinnorna fick vi leta oss fram till på olika sätt och metoder. Vi sökte i arkiv, på bibliotek, på internet och till och med begravningsbyråer, vi frågade våra släktingar och vänner, … Detta var onekligen den mest dränerande delen av att skapa en bok som denna. Informationen som vi trots allt hittade kontrollerades på alla sätt som var tillgängliga för oss. För några av dessa kvinnor var det en stor uppgift att kontrollera de mest grundläggande uppgifterna så som födelsedatum och födelseort. Deras gravar är omärkta, och begravningsbyråerna ville inte verifiera vår information eftersom ingen har betalat ersättning för underhåll av dessa kvinnors gravar i tiotals år. Utöver dessa hinder stötte vi också på andra typer av utmaningar så som att hitta ett fotografi som visade kvinnans ansikte, och mot vilken illustratören skulle kunna göra ett porträtt. De kvinnor som fanns på vår lista och som lever idag kontaktades för att informationen om dem skulle vara så korrekt som möjligt säger Amila.
Foto: Imrana Kapetanović Överraskande många som stöttade kampanjen
Trots många hinder fortsatte de sitt arbete. Det enorma stöd som de fick av sig omgivning sporrade dem och blev en drivkraft. Amila berättar att de som direkt ställde upp och stöttade kampanjen, delade deras inlägg och skämde bort dem med mängder av positiva kommentarer var det som gjorde att de orkade även när det blev jobbigt. Det var också de som finansiellt hjälpte oss så att vi kunde förverkliga vår idé, säger Amila.
Det som var mest spännande med detta projekt var att utforska alla dessa kvinnor och deras liv, få en insikt i hur de levde och allt de åstadkom. Det som dessa kvinnor gjorde och fortfarande gör är fascinerande och inspirerande och vi är oerhört lyckliga över att ha fått möjligheten att lära känna dessa kvinnor, samtidigt som vi har gett fler chansen att få lära känna dem också.
Visioner och mål med #ŽeneBiH
Vårt allra främsta mål, förklarar Masha är att synliggöra bosniska kvinnor och deras bidrag och det anser vi att vi har lyckats med. Många läser och delar våra inlägg och boken finns i händerna på många läsare runt om i världen. De läser den innan läggdags, på lunchen, på resan och för sina barn. För att skapa intresse och en dialog kring bosniska kvinnors prestationer var vi villiga att göra nästintill vad som helst: vi såg till att ha vackra och fantasifulla illustrationer på kvinnorna, spännande och intressanta biografier som beskrev allt som dessa kvinnor har bidragit till och fortfarande bidrar med för kvinnors rättigheter i BiH.
Läkaren och världskända forskaren Mirsada Hukic Deras vision är att alla, självständigt, kan börja utforska dessa och andra spännande kvinnors liv för att på så sätt själva bidra till kvinnors synlighet och rättigheter. Tjejerna hoppas att denna är bok är ett litet steg mot den visionen och att boken kommer underlätta och inspirera andra att starta egna liknande projekt. Vi är så fruktansvärt stolta över att ett sådant initiativ redan finns i Makedonien under namnet ЖениМК, säger Masha.
Foto: Imrana Kapetanović Kvinnors prestationer och arbete är i stor utsträckning osynliga
Denna bok har skapats för att ändra det sätt som vårt samhälle uppfattar kvinnor och deras prestationer. Av alla de saker som kvinnor gör, lika mycket som män, så uppmärksammas ändå mest det som de gör i den privata sfären – familjelivet, barnuppfostran, ta hand om släkt och familjemedlemmar och obetalt hushållsarbete. Dessutom kvinnor gör många saker dagligen som driver vårt samhälle framåt – detta genom att utföra vardagliga sysslor så utvecklar de samhället och gör det till en bättre plats, ofta i arbeten som traditionellt värderas mindre i samhället, till exempel utbildning, service och liknande.
Kvinnor har ständigt utvecklat de samhällen de bor i, och gör så även idag. Vi ville synliggöra allt de har gjort och föra deras bidrag närmare allmänheten, helt enkelt bidra till att allmänheten får lära känna de ofattbara saker som dessa kvinnor har gjort och som inte är allmänt kända. Kunskap är makt, och vi tror att kunskapen om vad dessa kvinnor har gjort för utvecklingen av vårt samhälle är mycket viktigt, och kan vara en katalysator för nya sociala förändringar och samhällsutveckling berättar Masha.
Foto: Imrana Kapetanović Svårt att välja ut enbart 50 kvinnor
Hatidza beskriver processen med att välja ut enbart 50 kvinnor: Det var ett mycket svårt jobb att välja 50 kvinnor till den här boken, och vi kan verkligen inte välja en som inspirerade oss särskilt. Var och en av oss deltog i skapandet av denna bok, och var och en av dessa kvinnor inspirerade oss på sitt sätt. Varje biografi i boken är inspirerande på sitt unika sätt – från de kvinnor som var de första att förespråka utbildning, genom konstnärer som var och är ambassadörer av BiH i världen, folkhjältar som kämpade mot fascismen och hela vägen till våra samtida hjältinnor som på olika sätt bidrar till vårt samhälle. Vi skulle aldrig kunna välja ut en favorit, för det skulle innebära att man väljer enbart en aspekt av kvinnlig handling. Vårt mål är just att denna bok ska presentera och representera en bredare bild av kvinnors prestationer och bidrag.
”Varje biografi i boken är inspirerande på sitt unika sätt”Amila tar över och förklarar varför valet föll på just dessa 50 kvinnor: Kvinnorna i boken är kvinnor som i första hand inspirerade oss tre, så valet är väldigt personligt, och i stor utsträckning även subjektivt. I början av projektet uppmanade vi människor i våra sociala medier att föreslå kvinnor som de tycker borde finnas med i boken. Vi fick många förslag, av vilka några redan var på vår lista, och några av dem, efter att ha undersökt dem, inkluderades i boken. Innan det slutliga urvalet av 50 kvinnor var vår lista mycket lång och det var verkligen en av de svåraste stunderna – hur skulle vi kunna välja ut bara 50 kvinnor?
Författaren och redaktören Ferida Durakovic framför hennes porträtt
Foto: Imrana KapetanovićI vårt samhälle finns det ju så många exceptionella kvinnor som genom sitt arbete och handlingar förändrat vårt samhälle till det bättre. Men till slut fick vi sluta ta in förslag, sätta ner foten och göra ett urval, annars skulle vi aldrig bli klara med boken.
Framtiden för #ŽeneBiH
Amila börjar: Just nu funderar vi på vårt nästa steg, men med tanke på det intensiva året som vi har bakom oss så kommer vi börja med att ta en liten paus. Under ett år har vi satsat all vår kraft och tid på detta projekt och behöver nu en lugnare period. Därefter ska vi fundera över vårt nästa steg för initiativet. Men självklart så kommer vi att fortsätta utbilda allmänheten i denna viktiga fråga genom våra sociala nätverk och vi kommer fortsätta lyfta vikten av kvinnors synlighet. Vi vill uppmana alla intresserade att ansluta sig till vårt projekt och vi vill uppmuntra dem till att ta egna initiativ och skapa egna aktiviteter, för det är bara genom ett gemensamt arbete som vi kan främja jämställdhet.
”det är bara genom ett gemensamt arbete som vi kan främja jämställdhet”Hatidza: #ŽeneBiH är närvarande på alla sociala nätverk så som Facebook, Instagram och Twitter, och vi har en egen hemsida: www.zenebih.ba. Dessutom öppnade vi nyligen en webbshop där alla kan köpa vår bok men också andra prylar som vi har skapat i samband med detta initiativ, till exempel: pins, affischer, klistermärken och bokmärken. #ŽeneBiH drivs av volontärer och vi använder pengarna från försäljningen för vidare produktion av produkter relaterade till #ŽeneBiH-initiativet.
Om författarna:
Amila Hrustic Batovanja är art director och en av författarna till boken #ŽeneBiH (Bosnien och Hercegovinas kvinnor). Hon har en master i produkt design från Universitetet i Sarajevo. Sedan 7 år tillbaka jobbar hon som art director och idea maker inom marknadsförings. För sitt arbete har hon vunnt ett antal priser i BiH med omnejd. Frankrike, Storbritannien och USA. Hon är en del av teamet som ligger bakom den kända bron ”Festina Lente” i Sarajevo. Hon bor och jobbar i Prag.
Masha Durkalic är forskare, redaktör och en av författarna till boken #ŽeneBiH. Hennes akademiska bakgrund är journalistik och hon har sedan 2002 jobbat som journalist där hon har inriktat sig på kvinnors rättigheter och HBTQ-frågor. Hon har en master i demokrati och mänskliga rättigheter från ERMA (European Regional Master in Democracy and Human Rights) och har fått stipendium från UN University Gender Equality and Training (UNU-GEST)-programmet från Island University. Idag forskar hon folkrörelser med fokus på feministisk aktivism i sydöstra Europa. Hon är även redaktör för den första HBTQ-portalen i BiH: LGBTI.ba. Masha bor och jobbar i Sarajevo.
Hatidza Gusic är project manager och en av författarna till boken #ŽeneBiH. Hon är ekonom och just nu studerar hon vid två universitet, Sarajevo och Ljubljana för att få en master vid respektive universitet. Sedan 7 år tillbaka arbetar hon som project manager i olika projekt inom mänskliga rättigheter och media. Hatidza bor och jobbar i Sarajevo.
