Intervjuer och samtal

Minnen från 1 maj

1 maj, vårsolen värmer, grillen doftar gott och 10-åriga Irma nyser för att hon är pollenallergiker. Nej, mina 1 maj-firanden var aldrig så där magiska som mamma och pappa beskrev deras firanden i 1980-talets Bosnien och Hercegovina. Visserligen upplevde vi båda vårvärme och grill men de beskriver en helt annan stämning, en annan tid.  

1 maj i ex-yu var stort. Arbetarnas dag, hela folkets dag. Alla var lediga, glada och förväntansfulla. Planer på firandet gjordes upp dagarna innan och ju fler man var desto bättre. Trots allt så var ju gemenskapen, det kollektiva, det allra viktigaste. Näst viktigast var så klart det grillade lammet. Och väderprognosen, ja den diskuterades sällan så flitigt som det gjorde precis innan 1 maj. När vi kom till Sverige så fortsatte min familj att fira 1 maj, de första åren var vi många och stämningen påtagligt lik den i BiH. Allt eftersom åren gick så blev vi färre, inte av någon särskild anledning utan kanske för att livet i Sverige var annorlunda och vi så småningom också blev annorlunda. I vår familj fortsatte vi att uppmärksamma 1 maj, dock stillsamt i vår trädgård med mamma, pappa och två småtjejer. Mycket skratt, mycket kött och många pappersnäsdukar för lillsyrran är nämligen pollenallergiker också.  

Jag har många kära minnen från dessa stunder men de finaste minnena är inte mina egna, det bästa jag visste var nämligen att få ta del av mina föräldrars minnen. Generöst delade de med sig av den ena galna berättelsen efter den andra. Karaktärerna som de målade upp fick ett eget liv i min fantasi och allt de beskrev såg jag tydligt framför mig. Ibland fick vi lyssna på historier som de redan hade berättat en gång, men det gjorde inte så mycket, syrran och jag skrattade ändå, med mamma och pappa men också lite åt dem.

Så för att föra vidare den här traditionen och för att ni ska få känna på 1 maj-stämningen som jag hade under min barndom har jag bett några personer beskriva sina bästa 1 maj-minnen. Hoppas ni njuter av deras berättelser men också passar på att skapa egna!


Mamma och pappa 

En stund av många med skratt tillsammans med familjen

Pappas första reaktion är lika förutsägbar som den är rolig: Grillat lamm! De berättar om olika saker med enas till slut om en berättelse. En släkting hade precis ätit klart sin portion av det grillade lammet och gick ner till vattnet för att tvätta händerna när han tappade balansen och plumsade ner i vattnet! 


Almedina Muric Smajlovic 

Att grilla under första maj har alltid varit en självklarhet i vår familj, precis som hos många andra bosniska familjer. Jag har många fina minnen från denna högtid, men det bästa första maj- minnet är nog när jag och min man grillade för första gången i våran alldeles egna trädgård.

Det var en underbar känsla att få köpa en grill och sedan tända den i sin egen trädgård. Vi bjöd över familjen och det var en dag full med kärlek, skratt och god grillmat. 


Sadeta Muric

Kära Irma, hur ska jag kunna välja ett enda minne? Innan jag börjar så måste jag förklara en sak, det första man måste veta om 1 maj så som vi firade är att detta var den största och bästa dagen på året för kompisgänget. Den här dagen var alla ute i naturen. Kompisgänget var stort och alla umgicks med alla.

Man drack och åt som om man inte hade sett mat förr. Barnen sprang runt, lammet grillades och kvinnorna serverade maten. Det var en omtumlande och oförglömlig dag. Det är svårt att hitta det finaste minnet men det däremot så kommer jag ihåg en särskilt ovanlig 1 maj. Det var en gång när det började snöa på 1 maj, men vi var envisa och vägrade att ge upp vår tradition och vårt firande. Så vi tog gummibåtar så att vi kunde skydda grillen från snön och fortsatte som om ingenting hade hänt. Skämtsamt sa vi att ingenting kunde förstöra vår ”cejf”. Detta var på den gamla tiden. 


Meho Kapo

Första kärleken, första gången jag tjuvrökte, första spelet…det är många ”första” som är svåra att minnas. Men en första maj kommer jag aldrig att glömma, varken dagen eller de beslut som då togs.  

Året är 1972 och maj är den första. Efter den traditionella sammankomsten runt lägerelden beslöt jag och mitt standardgäng på 8 killar att lämna naturen och bege oss ner till stan, till Bascarsija.

Det är en bit att gå till Bascarsija så när vi ser spårvagnen närma sig så faller beslut nummer två, vi ska åka med spårvagnen, fast på vårt eget sätt. Vi springer fram till en av vagnarna, hoppar på stängerna på utsidan och ser till att hålla i oss allt vi kan. Det är ofattbart för mig idag att vi ens kunde hålla oss kvar, våra små fingrar höll i en platt kant, skarp som en kniv, medan vi stod på en tunn stång.  

Nästa station är Carsija och vid en kurva ser vi en kropp ligga på marken nedanför oss. Plötsligt inser vi att vi ju känner igen den där kroppen -det är vår Rajkan som har ramlat av!

Tredje beslutet tas i tyst samförstånd, resten av gänget hoppar av tåget och springer fram till Rajkan, vi lyfter upp honom och efter en kortare inspektion bär vi honom till närmaste sjukhus. Några undersökningar senare får vi åter träffa vår vän vars arm nu pryds med gips från handled till axel. Lättade över att han mår bra börjar vi stoja och skratta, dekorera gipset med teckningar och olika budskap. Och mitt i allt detta, utan att vi vet om det då, tas ännu ett beslut -1 maj 1972 blev sista gången någon av oss tjuvåkte med spårvagnen. 

Den gröna spårvagnen som Meho och hans kompisar tjuvåkte med i just den kurvan där kompisen Rajkan ramlade av.

Texterna på bosniska

Två av mina vänner skrev sina texter på bosniska och även om denna blogg är tänkt att vara på svenska så tycker jag ändå att det finns en poäng i att dela med mig av deras exakta ord, för vissa saker går helt enkelt inte att översätta.

Sadeta Muric

Ne znam sta da izaberem draga moja Irma, Ali hocu svakako da ti nesto napisem. Kao prvo: to je bio najljepsi drustveni Dan u godini (privatni porodici zivot je nesto drugo). Toga dana je Sve zivo vani u prirodi. Drustva su veliki i sarolika. Znalo je biti tjejsnack da se guramo kao na moru na plazi. Jelo se i pilo kao da smo svi iz gladi pobjegli. Djeca su trckarala, odrasli okretali jagnje na raznju, a zene servirale. To su bili burni i nezaboravni dani. Najljepsi je tesko izdvojiti, ali ima jedan najneobicniji: na Prvi maj pao je snijeg iako u nasoj zemlji tada vec sve izvegetira. Mi smo bili uprni, ovilliga se uzelibgumenjake, pokrili cerad razanj i uzivali citav Dan. Salili smo se da nam nista ne moze pokvariti cejf. To je bilo u drivna davna vremena.

Meho Kapo

1. maj, dan kad sam spoznao znacenje pojma, odluka!

Pocetaka ljubavi, ratova, pusenja, kockanja i masa drugog, tesko se sjecamo, ali kad je sta zavrseno, prestalo itekako, bez obzira da li je to nekim ugovorom ili licnom odlukom.

Godina je 1972. a maj je Prvi. Nakon tradicionalnog druzenja uz logorsku vatru koje se prelilo u kratku noc, moja raja i ja, nas osmorica standardnih, odlucimo da idemo na Prvomajski uranak na Vrelo Bosne. Veoma inenzivnim ”skaniranjem” situacije konstatujemo da tu nema puno toga interesantnog za nas, i taman kad su se cevapi poceli zivahnije po rostiljima kotrljati, odluka, idemo mi na nasu Bascararsiju gdje se mnogo bolje snalazimo. Uz salu i smijeh pretrcasmo Velikom i Malom alejom, susrecuci masu svijeta na putu ka Vrelu Bosne, usput ratujuci sa kocijsima braneci se od njihovih kandzija, cim bi se kocijama primakli jer su znali da ce mo se zkaciti. Polazna, tramvajska stanica, Ilidza, i odluka, ne, necemo se voziti, ”viorit” ce mo. Avanturu je tesko zapoceti na toj stanici i opet, odluka, bez glasanja, idemo do Energoinvesta. Sledeca stanica prema Carsiji.

Prvi je nas, ”vasingtonac”, sa uskim olucima u koje cak i nasi mali prsti jedva stanu a ivice, ostre k´o noz, urezuju se u njih. Pod nogama tanka lajsna i nije mi jasno ni dan danas kako smo mogli na tome, ne samo stajati, nego i sve one sejtanluke izvoditi. Viorimo mi, viore zastave, drzavne, republicke i partijske sve dok neko ne povika, gotov je. Okrenem se i pogledam tijelo pored pruge kako se valja. Drugari pocese skakati, posto je tramvaj tu usporio zbog krivine a i blizine stanice, Marindvor, na kojoj sam se i ja sigurno otkacio. Potrcasmo prema covjeku misleci da je neko kojega je tramvaj udario ali… ne, to je bio nas Rajkan koji je spao zbog te krivine. Drzi se za ruku, stisce zube i ne govori nista. Mi kao jedan, odluka, dizemo ga i trcima s njim u dom zdravlja u Vrazovoj, tu u blizini.

Nakon ukazane prve pomoci salju ga na Kosevo u bolnicu, a mi za njim bas kao da smo zvijezda repatica. Opet smijeh i zezanje jer ni ne znamo drugacije. Nista kola hitne pomoci. Bolnica, detaljnije pretrage, slikanja i gips do ramena. Potpisujemo se i saramo poruke po bjelini olovkama i flomasterima koji se odnekud stvorise ,i opet samo smijeh. U sred te ekstaze, u istom trenu, svi stadosmo, pogledasmo se, ne rekosmo nista ali je odlika pala. Od tog dana, tog Prvog maja, nikad se vise niko od nas nije kacio.

Od tog dana, tog Prvog maja 1972. godine smo se kacili samo za ono sto je mnogo ljepse.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *