Varför jag ska protestera mot Svenska Akademiens beslut imorgon

Jag var en av de som hade tur. Det finns ju trots allt grader i helvetet, och så även i krig antar jag. Under kriget på 1990-talet i Bosnien och Hercegovina skadades en hel befolkning. Många av oss förlorade våra hem och våra nära och kära, många förlorade mycket mer än så. Den etniska rensningen i Srebrenica pågick under ett antal dagar och krävde över 8000 liv. Jag hade tur, jag och min familj lyckades fly från vår hemstad Jajce och skapa oss ett fint liv i Sverige.  

I en tid som denna, i ett land som Sverige, då rasism och nationalism normaliseras långsamt är det för många enklast att flyta med. Vardagen fylls med vardagsbestyr, med glädje och med sorg. Tiden räcker inte till för att titta upp och se att tonen blir hårdare, att den bajsbruna sörjan har spätts ut och trängt in med sin stank överallt; i våra samtal, våra arbetsplatser och i media. Tonen har hårdnat mot de mest utsatta i vårt samhälle. Bara de med den rätta bakgrunden har rätt till ett värdigt liv.

Det är inte första gången som vi bosnier upplever detta. Innehållet, orden, kanske inte är desamma, men formen, känslan och anledningarna bakom är det desto mer. Kanske är det också därför som vi reagerar så starkt. Vi hade kunnat tycka att det var onödigt av Svenska Akademien att dela ut Nobelpriset i litteratur till en man som förnekar folkmordet i Srebrenica och hänger med krigsförbrytare, och nöjt oss med det. Men det räcker inte. Mitt Facebook-flöde översköljs med debattartiklar, med intervjuer, poddar, namninsamlingar: protester av alla dess slag. Människor, både klokare och modigare än mig, tar kampen på alla sätt de kan.

75 000 bosnier i Sverige. 75 000 anledningar att låta bli att ge en person som Handke ett pris och bekräftelse.

Vi är många, och ja, vi är arga. Det har inte gått tillräckligt lång tid. Våra sår är fortfarande öppna och Svenska Akademien strör nu salt i dem. Och det gör ont.

Det gör ont för att vår smärta och vår historia förminskas och det gör ont för att vi ser att Svenska Akademien är en del i den nationalistiska normalisering som vi, av egen erfarenhet, vet inte leder till någonting bra.

Imorgon, 10 december 18.00 på Norrmalmstorg i Stockholm kommer en manifestation att äga rum. Många kända personer kommer att komma dit och tala om varför de anser att Svenska Akademien har fattat fel beslut.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting heter det ju. Låt ditt någonting vara manifestationen imorgon.

Jag kommer stå där, i mörkret, kanske i regnet eller snön. Med min kärlek vid min sida och min Srebrenica-blomma på min jacka. I hjärtat bär jag med mig alla de som inte hade samma tur som jag.