Bosniska barnramsor

Detta är ett gästinlägg av underbara Irma Vranesic. En varm och personlig berättelse om kärleken till sina barn, sitt land och magin i böcker och ramsor. Jag blev väldigt rörd av hennes berättelse och den påminde mig om alla de gånger som mina föräldrar har sjungit för mig och min syster.

Sagor, berättelser och ramsor har nog alltid varit en viktig del av min barndom. Det är de även idag. Speciellt idag, borde jag nog förtydliga, eftersom jag nu återigen bor i Sverige. Nu är jag här igen och har själv bildat en familj. Jag är överlycklig att mina barn kommer att gå i en svensk skola och att de kommer prata flytande svenska.

Men samtidigt vill jag inte att de ska glömma var de kommer ifrån. Jag vill att de ska prata bosniska lika flytande som de gör svenska. Och jag hoppas att vår bosniska litteratur kan hjälpa med just det.

Det var min pappa som lärde mig uppskatta böckernas fantastiska värld. Det var pappa som cyklade 14km till den närmsta biblioteken (fram och tillbaka). På en begagnad cykel, i en flyktingförläggning. När alla andra ivrigt väntade på de senaste nyheterna från Bosnien försökte han få mig att glömma var vi var och istället bli förflyttad till en annan dimension.

Men det var mamma som förde över kärleken till barnramsor. Jag hör henne än idag hur hon upprepar en (kanske) påhittad eller anpassad ramsa till sina barnbarn:

“Maco, maco mala, ti si nešto krala.
Iz serpice mlijeka.
Sad te mama ceka.
Sibom ce ti dati pa ti maco placi.”

Ramsan berättar om en liten kattunge som ska ha stulit något. Mjölk ska kattungen ha tagit utan att fråga. Nu väntar mamman och hon är arg, så kattungen kommer att bli jätteledsen. I samband med denna ramsa säger min mamma varenda gång att jag, minsann, kunde den utantill när jag var 1,5 år! Det är den känslan av stoltheten som följer med mig varje gång jag sjöng den för min son.

Nu sjunger jag den till min dotter och måste erkänna att jag känner mig lite närmare min mamma, som fortfarande bor i Jajce. Min flicka och jag myser tillsammans när vi sjunger den. Vi klappar med händerna i en långsammare takt och njuter av varandras närhet. Så måste min mamma och jag har gjort när jag var liten. Och det är säkert därför det är fortfarande min favoritramsa.

Här kan ni lyssna på en version av barnramsan om den lilla kattungen