Min mormors händer – Mitt Bosnien

Det slog mig häromdagen hur många timmar jag måste ha spenderat på att titta på min mormors händer. Som barn brukade jag fundera över hur hennes händer såg ut när hon var yngre och som vuxen har jag funderat över hur mycket glädje och sorg som har gått igenom de där händerna. Jag brukade titta på när hon lagade mat, gick runt i sin lägenhet och plockade, och framför allt brukade jag titta på hennes händer när hon höll i mina. Jämföra våra händer och tänka på vilka olika liv vi har levt.

Hennes händer som har mättat så många munnar både i familjen och utanför. Händer som har tröstat, händer som har burit, händer som en gång hade en önskan om att få användas till att studera med. Händer som aldrig fick studera. Händer som istället fick sätta sig själva sist och alla andra främst.

Alla borde ha tillgång till mormors magiska recept och maträtter.

Händer som idag flitigt ringer alla i familjen och svetsar oss samman och händer som lagar den godaste maten jag någonsin har ätit. En gång bad jag min mormor att skriva ner alla hennes recept och under många år har jag haft recepten i en kökslåda, tillgängliga enbart för mitt hushåll. Och det är rent slöseri känner jag. Alla borde ha tillgång till dessa magiska recept och maträtter. Egentligen önskar jag att alla kunde få smaka på just mormors mat, men recepten är åtminstone det nästbästa. Tyvärr så smakar det aldrig lika gott när jag lagar maten, trots att jag använder exakt samma recept. Kanske går det bättre för dig? Dela gärna med dig av dina erfarenheter!